Christine's Stories
My Travel Stories:

| Tankar & Funderingar, Living abroad

Så fort jag tittar på mina bilder från resan så saknar jag Hanoi. Jag saknar storstadspulsen. Den där anonymiteten som tillåter en att vara precis den man vill. Två dagar in på semestern så sa jag till min syster att jag till och med skulle kunna tänka mig att bo i Hanoi. För jag blev så blixtförälskad. Jag saknar det där utlandslivet. Det som är annorlunda, spontant och som får mig att gå ur min komfortzon. Utmaningen med att leva i en annan kultur och förlita mig helt på mig själv. Vetskapen att helt oväntade och livsomvälvande äventyr kan hända. Det är det jag drivs av. Även om det många gånger gjort mig frustrerad. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid att återanpassa mig efter att ha bott utomlands, men ibland undrar jag om jag någonsin kommer göra det. Hur kan fem år i ett annat land ha en större påverkan än 25 år i sitt eget? Om det inte vore för den ohållbara livssituationen jag hamnade i under min vistelse i Kapstaden så hade jag troligtvis varit kvar där ännu. Det är en smärtsam påminnelse om den rotlöshet jag kanske alltid kommer ha.

Såklart kan det vara post-vacation-blues, eller för att det är den där tiden på månaden då jag är extra känslig. Kanske är det saknad efter vänner som bor långt bort, i till exempel den där storstaden som jag den senaste tiden börjat sakna mer och mer. Kanske ångrar jag det här förvirrade blogginlägget i morgon.

Nu ska jag fixa lite pasta till middag och sedan se på en film. Mamma tipsade mig om serien Riviera som hon tyckte var "helt fenomenalt bra". Jag såg ett avsnitt och kände ungefär som att jag tittade på dålig såpopera från 90-talet. Mamma och jag har inte samma smak när det gäller TV och film.


Likes

Comments

| Travels, Vietnam


När vi var på Phu Quoc bodde vi på ett enklare hotell, vilket hette Palm Hill Resort. Det var alltså inte ett av de där lyxresorten men med tanke på att vi betalade 2900 kronor för fem nätter så fanns det pengar över till annat stället.

Tyvärr var det ganska mycket som inte fungerade och personalen verkade mer eller mindre förvirrad. De var absolut trevliga men verkade inte riktigt ha koll på läget. Ni vet, folk som bestämmer sig för att öppna ett hotell men inte vet hur man gör för att sköta det. Ungefär så kändes det. Lakanen var inte rena och trots två påminnelser så blev de inte bytta i den ena sängen så vi sov till slut i en säng bara. Sedan var madrasserna vid poolen mögliga och överlag kändes det som att utemöblerna skulle behövt lite bättre underhåll. Frukosten var inte så som de presenteras på bokningssidan, men man fick i alla fall en nystekt omelett till frukost om man ville. Utebelysningen fungerade inte riktigt som den skulle så jag var nära att vricka foten ett par gånger.

MEN. Trots detta så var det ett helt okej boende för det priset. Jag skulle kanske inte bo där igen, men den djungel-aktiga omgivningen gav en härligt exotisk känsla till semestern. På tomten sprang det omkring små söta hundvalpar (ja, till och med jag som inte gillar hundar var helt tagen av de små liven) och alla i personalen var väldigt trevliga och hjälpsamma. Det är alltid ett plus. Poolen badade jag i två gånger totalt så att välja hotell utefter det var ju helt onödigt.


Här står syrran och poserar motvilligt. Temat för hela semestern. "Neeej, jag vill inte vara med på biiild", fick jag höra gång på gång. Livet med en bloggande syster är hårt.


Det var lite kul att badrummet var halvt utomhus. Rabatten blev nästan översvämmad när det regnade en hel natt. Första dagen fick vi besök av en padda som ockuperade duschen, och sedan fanns det några små Jumping Spiders. De såg jag i Sydafrika också. Små, grå spindlar som hoppar. De är ganska söta faktiskt och helt ofarliga. Jag tog ingen bild på dem men HÄR kan du läsa om dem.


Saknar värmen och palmerna <3


Likes

Comments

| Paris, Living abroad


Det där som inte får hända har troligtvis hänt. Foton från mina år i Paris har försvunnit. Alla bilder från januari 2013 till maj 2014 är complètement disparus. Jag misstänker att de fanns på ett USB-minne som jag tappade bort i Kapstaden. Usch vad jag känner mig deppig just nu. Det är 1,5 år av mitt liv. 20 procent av mitt liv i Paris. Det är inte så att jag förlorat den tiden. Jag har såklart minnena, och jag är så glad för att jag har den här bloggen för här finns ju det mesta dokumenterat, men jag sörjer alla bilder jag tagit under den perioden. Alla resor, roliga händelser, allt från Paris. Det är borta.

Det är inte bara bilder, utan en del av mig. Åren i Paris är en så stor del av den jag är och har format mig på ett sätt som aldrig hade skett utan Paris. Jag har hittat några bilder men med tanke på hur mycket som hinner hända på ett år så lär det vara ungefär 0,03 % av de foton jag tagit under den tiden. Kanske dyker de upp någon gång och till dess får jag glädjas åt de bilder jag faktiskt har. Jag hann samla på mig en hel del mellan 2009 och 2014. Många av dem har jag inte delat med mig av på bloggen ännu så de kommer såklart att dyka upp här så småningom.


Min kompis Sara och jag kvällen innan jag flyttade hem till Sverige. Hon bor fortfarande kvar i Paris.



Jag har för övrigt sovit halva denna dagen, men känner mig ändå inte bättre. Lägenheten är så, himla, jäkla stökig men jag har ingen ork till att städa. Sedan lagade jag soppa och råkade överkoka grönsakerna. Ja ni märker hur miserabelt livet är nu för mig. Jag måste nog äta upp all choklad som finns i lägenheten, och titta på en mysig film, i ett tappert försök till att känna mig lite gladare. Jag vill verkligen bli frisk tills i morgon bitti så att jag kan gå och jobba.


//Right now I feel a little bit sad because I think I've managed to lose all the photos I've taken from January 2013 to May 2014. During that time I was living in Paris and it's basically 20 percent of my years there. I can't find them anywhere and I suspect that they were on this UBS stick that went missing in Cape Town last year. I'm happy that I have the blog since most of that time is documented here, but it's still a real bummer. A lot happens in a year and this was a special time in my life. Maybe I'll find them but unfortunately I think it's a lost cause.

I've been sleeping most of the day, trying to recover from my cold. Hopefully I will feel better tomorrow morning so that I can go to work. I really don't want to call in sick. I'm gonna watch a movie now, a feelgood one, and eat all the chocolate this apartment holds. That should hopefully do that trick.


Kanske borde jag helt enkelt boka en resa till Paris snart? Nu är det ett tag sedan jag var där sist. Fast jag tror jag vill åka dit i sommar i stället. Slutet av juni eller början på juli, peut-être?


Likes

Comments

| C'est la vie, Vietnam, Shopping


Mina förhoppningar om att mirakulöst vakna upp pigg och kry, med förkylningen som blott ett otrevligt minne, sjönk så fort jag slog upp mina grå-blå ögon. Huvudet känns tungt, huden gör ont och jag har snutit mig så mycket att jag måste kleta Idominsalva på de nariga näsborrarna. Så idag ligger jag i sängen och kurerar mig så gott jag kan. Jag har i princip bara tittat på Grey's Anatomy och vattnat mina stackars försummade växter. Egentligen ska jag jobba i morgon men om jag inte mår bättre senare i eftermiddag så får jag nog ringa och förvarna dem.

Min nya sidenkimono som jag köpte i Vietnam är riktigt skön mot kroppen då den både känns sval och varm på samma gång. Jag valde den längre modellen och förutom den mörkblå bakgrunden så är den täckt av blommor och påfåglar. Dessa kimonos fanns egentligen på flera ställen i Hanoi, så det är väl säkert massproduktion, men jag tyckte att den var fin så jag bryr mig inte så mycket om den inte är helt unik.

Även fårskinnstofflorna är guld värda och helt klart vinterns bästa investering. Jag vet inte hur jag klarade mig så länge utan dem.


Likes

Comments

| Vietnam, Hanoi


En sådan här portion med Bún Bò Nam Bô hade jag gärna ätit till middag idag. Strimlat nötkött steks upp och blandas med buljong (jag tror det är det men kan ha fel), glasnudlar, sallad, böngroddar, rostad lök och hackade jordnötter. Syrran hittade ett helt fenomenalt "hål-i-väggen" i Hanoi där de serverade denna vietnamesiska rätt för cirka 20 svenska riksdaler. Jag tror att det är min favorit faktiskt. Alla sådana här streetfood-ställen heter för övrigt oftast det som de serverar och endast den rätten går att beställa. Vi höll i princip bara upp två fingrar för att visa att vi ville ha två portioner, sen slussades skålarna ut en efter en. Dessa ställen ligger överallt i Hanoi, och några är bättre än andra. Det bästa är att gå efter "the crowd". Är det mycket folk och inte bara västerlänningar så är det troligtvis bra. Restaurangerna är såklart inte särskilt mysiga men det är perfekt när man vill ha någonting lokalt, snabbt och billigt.

I stället för en portion Bún Bò Nam Bô fick det bli breakfast for dinner. Jag hade tänkt koka soppa med kycklingen jag tinade upp igår kväll, men insåg att det inte fanns en chans i världen att jag skulle orka laga mat. Så jag stekte upp kycklingen snabbt och bredde några mackor. Det här att gå ut i kylan igen ikväll var ingen bra idé. Överhuvudtaget. Jag gick iväg till kursen och höll ut ganska länge, men mot slutet så kände jag att det var dags att åka hem och lägga sig i sängen. Det blåser kraftiga, isiga vindar och nu mår jag typ sämre än jag gjorde i eftermiddags. Usch och fy. Det känns nästan som att jag fått någon slags influensa. Nu ska jag lägga mig under täcket och inte röra mig härifrån på typ 24 timmar. Det är sådana här dagar jag är otroligt tacksam över att inte vara småbarnsmamma men lite bitter över att inte ha en sambo.

//Too tired and sick to translate. Use the translation tool, please! <3

Likes

Comments

| C'est la vie

En dag i förra veckan när det inte var grått, rått och eländigt.


Jag har lyckats bli sjuk. Förkyld och eländig. Jag måste snyta mig var femte minut för att inte snora ner mig totalt och hela kroppen känns tung. Får jag lov att tycka synd om mig själv lite? Det där var en retorisk fråga så ni behöver inte svara på den. Det är en riktig "man cold" för när jag väl blir sjuk så blir jag rejält sjuk. Såklart skulle jag lägligt nog jobba idag och till råga på det så var jag tvungen att vara ute i den iskalla vinden.

Egentligen skulle jag vilja stanna här i min säng under täcket resten av dagen, men det kan jag tyvärr inte. Idag är det nämligen introduktion till en av kurserna jag ska börja på så jag måste befinna mig på Malmö Universitet om cirka 90 minuter. Nu sitter jag här med en kopp te, äter choklad och förbrukar en orimlig mängd näsdukar. Jag är ganska tacksam över att jag valde att inte skriva upp mig på jobb i morgon för då kan jag åtminstone vila då.

Hur har ni det denna måndag? Och har alla mina gamla läsarvänner hittat hit nu? Jag kom förresten på att det inte går att gilla inlägget om man inte är inloggad. Jag ska se om det går att lösa.

//I've gotten a nasty cold and feel a bit like someone has run me over with a train. Is it ok if I feel sorry for myself? That was a rhetorical question. No need to answer because I do feel sorry for myself. This couldn't have come at a more inconvenient moment as I start a new course today at Malmö University. So in about two hours I have to be in a class room for the introduction. Yey. It's freezing cold outside and all I want is to stay here in bed while I drink tea, eat chocolate and watch Netflix. Thankfully I'm not working tomorrow so I'll have time to rest then.

How are you all doing this Monday? Btw, I know you can't like the posts without logging in, but I'll see if that fixable.


Likes

Comments

| Q&A, Tankar & Funderingar


Här kommer en försenad årsresumé för 2017. Det är nog en av de ärligaste listorna jag publicerat här på bloggen, men känner att det är viktigt att vara det för det här året har varit ett av de tuffaste i mitt liv och jag vet att jag inte är ensam om att ha gått genom en depression. Jag har varit nere i botten och känt mig så trasig att jag trott att jag aldrig skulle bli hel igen. Samtidigt så har det varit ett år då jag insett hur stark jag faktiskt är. Hur många motgångar och hur svår ångest jag klarar av att ta mig genom tack vare viljekraft och envishet. Tack vare den personen jag är och blivit. Det känner jag en enorm stolthet över.

Så här kommer några tankar och en summering för hur tjugo hundra sjutton såg ut.


1. Vad mådde du bra av 2017?

* Vila - något jag lärt mig att göra utan dåligt samvete.
* Att bo i ett land med varmare klimat när det var vinter i Sverige.
* Mina vänner. Jisses vad bra de är.
* Att gå i terapi och jobba aktivt för att bygga upp min självkänsla igen.
* Att börja jobba som lärarvikarie.
* Det faktum att jag numera vågar lita på min magkänsla.



2. Vad har du sörjt 2017?

* Min farfars bortgång, vilket även drog upp gammal sorg och saknad efter min farmor som gick bort när jag var 14 år.
* Allt som inte blev som jag hade tänkt det. Roliga händelser som jag missat pga att jag var sjuk. * En depression som inte bara var jobbig för mig utan även blev tung för människor i min närhet som jag älskar. Jag är så tacksam till de som stått vid min sida trots alla motgångar.
* Att inte ha känt igen mig själv. Det var nog det jag sörjde mest av allt.



3. Testade du något nytt?

* Jag flyttade till andra sidan jordklotet och bodde under fem månader i Kapstaden.
* Jag började jobba som lärare och elevassistent.
* Jag besökte Asien för första gången.
* Jag hikade upp för ett berg (visserligen inte så högt men för en höjdrädd hade det lika gärna kunnat vara Vallåsen).



4. Vilka platser besökte du?

* Sydafrika och Kapstaden såklart. Paris, St Maxime, Saint-Tropez, Jönköping (så himla mysig stad för övrigt!), Österlen, Kristinehamn i Värmland, Köpenhamn, Stockholm och nu sist Vietnam (Hanoi och Phu Quoc).



5. Vad spenderade du mest pengar på?

* Resor, mat, räkningar och min hälsa.

6. Vad la du mest tid på?

* Självtvivel. Förhoppningsvis är det vad jag kommer lägga minst tid på under 2018. Sedan la jag mycket tid på att bygga upp mig själv igen. Det var väl investerad tid.

7. Vem vill du tacka och varför?

* Mina föräldrar - för att de alltid ställer upp, varit så himla generösa och alltid gör sitt bästa för att deras barn ska må bra. Särkilt pappa och Ewa för resan till Vietnam.
* Mina vänner - för att de är så himla underbara, roliga, smarta, knasiga och snälla.
* Min själv - för att jag jobbat så hårt med min egen personliga utveckling detta året.

8. Vad är du stolt över när du ser tillbaka på året?

* Min viljekraft.



9. Vem saknade du?

* Alla vänner som jag inte hann träffa för att de bor på andra platser i världen.
* Min syster under de månader hon befann sig 12 000 mil från mig.

10. Vilka lärdomar tar du med dig från 2017?

* Att allting löser sig till slut.
* Ångest varar inte för evigt.
* Relationer som får en att må dåligt är inte värda att behålla.
* Jag är ansvarig för min egen lycka.
* Mina problem är inte den centrala delen i alla andras liv och det betyder inte att de inte bryr sig om dem.
* Tinder är skit.
* Man måste inte ha en perfekt vältränad kropp utan celluliter för att känna sig vacker.
* Let it go, let it go...


11. Största utmaningen?

* Att komma ur en djup depression.

12. Vilka dagar minns du speciellt?

* Dagar då jag känt mig älskad, uppskattad och skrattat från maggropen.

13. Vilka låtar kommer påminna dig om 2017?

Sign of the times - Harry Styles
Paradis Perdus - Christine & The Queens
On Hold - The xx
One More Light - Linkin Park
Singing Low - The Fray
Razor Love - Neil Young
Passionfruit - Drake
Down South - Jeremy Loops
Dem Gone - Gentleman
Thank U - Alanis Morissette
Life is worth Living - Justin Bieber
Where’s My Love - SYML
Allt med London Grammar och George Michael <3


14. Hur har du utvecklats under året?

* Jag är lugnare, gladare, har bättre självkänsla och mer självinsikt. Självständig har jag alltid varit, men jag tror att detta året gjort att jag litar mer på min egen förmåga.

15. Vad inspirerade dig 2017?

* Alla fantastiska platser jag fått se, positiva personer i min närhet samt min egen personliga utveckling.

16. Bästa besluten 2017?

* De som gjordes utefter magkänslan. Jag är dessutom väldigt glad att jag beslöt mig för att börja gå hos en psykolog.

17. Hur tog du hand om dig själv?

* Jag började tro på mig själv, och äta mer regelbundet.

18. Vad vill du göra om 2018?

* Allt det som gjort min gladare, mer självsäker, snällare och som ökat mitt självvärde. Det vill säga: fortsätta utvecklas, resa, vårda mina relationer och säga nej till sådant som inte gynnar mitt välmående.

//You'll find a translation tool in the side bar to the left.

Likes

Comments

| Travels, THROWBACK, My Sweden

God morgon!

Just nu sitter jag i köket hemma hos pappa och Ewa. Päronen sitter koncentrerat och tittar på skidåkning medan jag dricker kaffe och slänger ett öga på TV:n med jämna mellanrum. Jag gillar faktiskt att titta på skidåkning. Det påminner mig om sportloven när vi var barn och åkte skidor i fjällen. Då var alltid VM i skidåkning på i bakgrunden medan vi satt i underställ med Nivea Ultra-glansigt ansikte och åt lunch. Jag minns de veckorna med så mycket glädje och lycka. Jag minns våfflor och varm choklad med vispad grädde. Jag minns skidskolan, afterski med liveband och kexchoklad. Jag minns pappa som hejade på oss och körde i vår takt i de gröna backarna trots att han kanske helst hade velat åka i de svarta backarna. Jag minns frihetskänslan när jag var så pass bra på det att jag kunde susa ner utan rädsla för att ramla. Jag minns när jag och kusinen badade i hotellpoolen och spelade ut hela scenen från Titanic när Jack och Rose hamnat i vattnet. Jag minns stelfrusna fingrar och ömma lårmuskler. Jag minns nypistade backar med knastrande snö. Det var tio år sedan jag stod på ett par skidor nu. Det känns som att jag är lite bitter varje vinter över att inte kunna åka iväg på skidsemester och ändå vore det så enkelt om man bara gjorde det. Samtidigt har jag prioriterat andra resor och de har inte varit fy skam de heller. Kanske nästa år då.

Gårdagskvällen var förresten precis sådär mysig och trevlig som den brukar vara när familjen väl samlas. Jag möttes av en lite 6-åring som kastade armarna om mina ben innan jag ens hunnit kliva in genom dörren, och lilla brorsdottern som skulle "Täna", vilket betydde träna på motionscykeln. Jag blir alldeles varm i hjärtat när de kommer och kryper upp hos mig och borrar in huvudet i min famn samtidigt som de ställer frågor som är svåra att svara på. Kärleken jag får från de två räcker och blir över för två veckor framåt. Fast jag hade gärna sluppit de där tråkiga serierna på Barnkanalen. Hur står föräldrar ut med att titta på sådant? Jag övertalade dem att se Atlantis i stället vilket de gillade. Tack och lov för Disney. Jag sov som sagt över här och tar det ganska lugnt idag, men ska väl bege mig tillbaka till Malmö så småningom. Det är kallt som tusan idag så jag är inte direkt lockad av att gå ut.

//I'm sitting in the kitchen at dad's and Ewa's place as I stayed over last night after the dinner with my brother and his family. The other two are watching a ski competition on TV and I'm drinking coffee while glancing at the TV from time to time. It reminds me of my childhood when we used to go skiing on the winter break in February. Those memories are so dear to me as it was one of my favourite weeks of the entire year. I remember hot cocoa with whipped cream, ice cold finger tips, live bands at the afterski, ski school, me and my cousin playing out the water scene from Titanic (I was Rose and she was Jack because I didn't like going under water) and the perfectly groomed slopes with the morning sun reflecting the snow. Just thinking about it makes me a bit bitter about not having been able to go skiing for 10 years. That's a decade. It must be like riding a bike, right? I hope so because next year I need to go on a ski trip, that's for sure.

Last night was fun and I spent most of the night chasing my niece and nephew around the apartment, or we all cuddled up in a chair watching a TV show about a bear and a little annoying girl. How do parents stand watching that? Eventually I convinced them to see Atlantis instead. Thank god for Disney. I'm taking it easy today as I don't have anything planned, but will eventually head back home to Malmö. It's just one degree celsius outside so I'm not really in a hurry to leave the house.

Photos from Åre, Sweden in January 2008.

Likes

Comments

| Weekend


Jag vaknade sent idag efter att ha legat uppe till två och tittat på Grey's Anatomy. Så fort jag fastnar i en serie så blir jag beroende och måste tvinga mig själv att slita mig från det. Varvade detta med att ligga och chatta med en kompis på Whatsapp, och eftersom att vi skriver på engelska så måste min hjärna varit inställd på det under den ytliga sömnen. Jag vaknade nämligen till tidigt i morse och insåg att jag hade pratat engelska i drömmen. Det var någonting med att ett hus skulle renoveras och så trampade någon mitt i byggarbetsplatsen. Då säger jag: "That could have easily been me because I'm so clumsy". Så himla roligt att jag dessutom säger någonting som stämmer så bra in på den jag är.

Jag har däremot inte drömt på ett annat språk än svenska på väldigt länge. När jag bodde i Frankrike gjorde jag ofta det. Särskilt om det var någon vecka då jag knappt hade pratat svenska eller engelska. Då kunde en hel drömsekvens utspelas på franska. Det är märkligt det där att ett språk tar över ens undermedvetna. Numera drömmer jag däremot väldigt sällan på franska, just för att jag inte pratar det lika ofta, men det händer att jag gör det när jag åker dit på semester. I Kapstaden drömde jag såklart ofta på engelska eftersom att det var språket jag talade 70% av tiden (förutom med min kollega Erica och några andra svenska vänner). Jag tänkte ofta på engelska också. Det går faktiskt ganska snabbt för hjärnan att anpassa sig till att prata och tänka på ett annat språk.

Eftersom att halva dagen gått redan måste jag vara lite effektiv så jag hinner med det jag ska göra. I eftermiddag åker jag upp till Landskrona. Det ska bli mysigt!


Likes

Comments

| Tankar & Funderingar

Det blev en smått stressig arbetsdag. Jag hade två klasser i svenska och med 12-åringar i början av puberteten. Det märks alltid så väl att många av dem går genom en identitetsförändring. Hormoner som flödar, en svag doft av svett och känslor som inte riktigt går att styra över. Dessutom blir det alltid lite av en utmaning när man kommer som vikarie. Mobilerna åker fram och vissa verkar tycka att det är helt okej att prata till en som om man vore deras tjatiga mamma. Det är den där attityden som jag har svårast för. När man ber dem att göra - eller inte göra - någonting och får ett kaxigt svar tillbaka. Det är så svårt då att veta vilken strategi jag ska gå efter. Ska jag vara hårdare? Mjukare? Rolig? Ska jag ignorera de som gång på gång stör lektionen? Skicka ut dem i korridoren?

Samtidigt älskar jag den där utmaningen, även om jag vissa gånger måste ta tre djupa andetag och tänka "snart är dagen slut, Christine, håll ut lite till". Det låter mer dramatiskt än det är såklart, för jag fixar ju det, men idag kände jag en enorm frustration över att några ungar gjorde allt för att köra över mig. Nu är ju de just barn, och 21 år yngre än jag men jisses vad de kan vara uppkäftiga och verkligen trycka på ens tålamod. Jag försöker i alla fall att uppmuntra dem när de gör någonting bra och visa att dåligt uppförande får negativa konsekvenser. När folk frågar mig om jag har lust att utbilda mig till lärare så känner jag ett spontant "ALDRIG I LIVET!". Dagens ungar är bortskämda, curlade och saknar respekt för auktoriteter. Jag hoppas i alla fall att jag lyckas göra någon skillnad.

Nu sitter jag på Kärleksgatan 3 och har bockat av några saker på min lista. Nästa vecka börjar jag läsa tre kurser som jag kommit in på så jag har fixat med anmälan och CSN. Det känns så himla konstigt att börja plugga (det är inte på heltid dock), men också väldigt spännande.

Ha en fin fredagskväll hörni! 

Likes

Comments