Jag känner mig ganska urholkad efter några dagar då jag gett all min energi åt andra. Det tar på krafterna att använda den lilla kraft jag kämpat för att bygga upp de senaste månaderna, och sedan ge bort den. Igår kände jag som att bägaren höll på att rinna över och mentalt har jag inte råd med det just nu. Jag började känna som att ”oh yes, jag kan hantera det här, jag är starkare” och så tog hjärtat över för att successivt försöka lyfta upp människor i min närhet. Sedan det där sociala ansvaret som jag känner att jag måste ta ganska ofta. Tyvärr så har det varit på egen bekostnad…

Jag drömmer så intensiva drömmar just nu, verkliga drömmar. I natt drömde jag att en kompis hade skrivit ”I miss youuuu” i ett meddelande och trots att jag vet att det är så himla otippat att just hon skulle skriva så i ett meddelande, så var min första tanke när jag vaknade att svara med ”I miss you tooooo”. Jag var så övertygad om att det var på riktigt att jag öppnade Messenger, men där fanns bara hennes sedvanliga ”tummen upp”. Jag funderar nästan att föra en drömdagbok, som Stella Gibson gör i The Fall. Det vore nog intressant läsning. Igår såg min utsikt ut som på bilden ovan. Då…

Såhär såg jag ut i söndags när jag tillbringade eftermiddagen med att fönstershoppa. Det är för övrigt en värdelös syssla och slöseri med tid. Tänk att det tog mig 32 år att inse det. Jag köpte den här skjortan på GAP när jag var i Paris sist men kände mig inte alls bekväm i den, och på grund av det har den mest fått hänga i garderoben. Tills i söndags. Alltså kan vi prata om det här med bomullstights. Finns det något skönare? Jag förstår inte varför jag inte bär det oftare. Jag känner att jag skulle kunna rocka denna outfit hela denna veckan. Det är så bekvämt och mjukt. Inget skaver…

Idag har jag tagit det lugnt hemma. Druckit kaffe och ätit lunch på gården. Läst min bok, svarat på några mail, skypat med Precious som åker tillbaka till Paris i morgon (så avundsjuk!), fixat med lite praktiska saker och surfat på Hemnet. Vissa dagar känner jag mig inte så peppad på livet. Då vill jag helst sova, inte svara i telefon och bara dra runt hemma i mina skönaste kläder medan jag äter sådant jag tycker allra mest om utan att bry mig om vad det egentligen är jag stoppar i mig. Idag var en sådan dag. Jag antar att det bara är att acceptera att det går upp och ner.…

Någon annan än jag som önskar att nektariner var lika goda året om som de är just nu? Det är lite som med clementiner på vintern. Jag överkonsumerar till den grad att tomheten efter dem i januari blir lika stor i själen som i grönsaksavdelningen. Som att den månaden inte vore sorglig nog liksom? Fast nu ska vi inte gå händelserna i förväg och dra iväg på pessimistiska sidospår tycker jag. Det jag ville få sagt var i alla fall att jag älskar nektariner och att jag inte riktigt förstår hur man kan gillar persikor när de är sådär obehagligt ludna. Ungefär som velour. Fy, jag får gåshud bara jag…