4 Years ago: Wedding in Italy

Egentligen är torsdag den officiella Throwback-dagen men jag ogillar att leva livet efter strikta regler, alltså får det bli Flashback Friday i stället. Att titta tillbaka i bildarkivet är bland det roligaste jag vet och den här gången vrider vi tillbaka så långt som fyra år och två månader, till juli 2015. En sommar som på många sätt förändrade mitt liv.

Just den här helgen – som inföll sig i samband med Frankrikes nationaldag – skulle mina vänner Naomi och Charles gifta sig. De bor vanligtvis i Paris men är båda uppvuxna i staden Genova i Italien så de bestämde sig för att ha bröllopshelgen där. Jag kan inte påstå att jag såg det som något som helst besvär att ta mig ner till italienska rivieran för ett bröllop, trots att det inte går några direktflyg från Köpenhamn utan fick mellanlanda i Paris (snyft!). När inbjudan damp ner på hallgolvet tog det alltså inte lång tid för mig att boka flygbiljetterna. Jag har missat en väns bröllop tidigare som jag i efterhand önskat att jag hade prioriterat (fanns flera anledningar till det men ändå, folk gifter sig ju [oftast] bara en gång), så jag ville inte gå miste om en sådan upplevelse igen.

Naomis familj är judar och Charles är katolik så bröllopet var en mix av de båda religionerna. Väldigt fint var det i alla fall.

Efter vigseln åkte vi till ett litet slott som låg uppe på en höjd. Där skulle festen hållas.

Sjukt bra bild på mig, haha. Jag var väldigt blond här, och det var alltså innan jag klippte lugg. Jag hade lite färre rynkor i pannan också.

Inte direkt en ful middagslokal om man säger så.

Hej hej Genova!

Pasta såklart. Vad annars när man är på bröllop i Italien?

En vacker brud med allvarlig min.

Judisk dans med hebreisk ramsa. Du kanske vet vilken jag menar?

Det var ungefär vid denna tiden som jag började gå in i en depression. Jag minns att jag redan den här bröllopshelgen började märka av flera tecken, vilket jag inte tänkte på då men reflekterat över i efterhand. Även om det var en fin helg på många vis så var jag väldigt osäker på mig själv. Jag var allmänt utmattad, självkänslan hängde löst, tyckte inte om min egen spegelbild, hade beslutsångest över allt och var väldigt obekväm i sociala situationer. Gråten satt i halsen vid minsta lilla motgång eller kritik. Det är så länge sedan nu men jag kan fortfarande minnas känslorna som strömmade i mig då. Jag var glad på utsidan men på insidan kände jag mig misslyckad och värdelös. Det var början på en negativ spiral med destruktiva relationer och det som ledde upp till utbrändheten. Mycket har hänt sedan dess. Jag är så tacksam för att jag fann styrkan att ta mig ur det men är ödmjuk inför det faktum att mitt mående är skört. Jag får aldrig mer ta min mentala hälsa för given.

Det här är jag och Sarah, Naomis kanadensiska kompis som hon lärde känna i Tel Aviv. Vi fann varandra den helgen men nu håller vi bara kontakten lite sporadiskt via sociala medier. Hon var verkligen en gullig person.

Bonjour kära favoritost <3

Inpå småtimmarna bjöds det på gelato. Bästa grejen jag någonsin varit med om på ett bröllop…

… förutom Silent Disco! Om du inte har testat det tidigare men får chansen, så GÖR’T. Det är så himla kul. Till slut ville ingen ha vanligt utan lurar och alla stod och dansade ute på terassen.

Jag har inte varit på så många bröllop de senaste åren. Annat var det när jag var tillsammans med fransmannen. Då var vi på två, tre stycken per år. Jag älskar verkligen bröllop och tycker att fler i min vänskapskrets borde gifta sig. Eftersom att jag själv troligtvis kommer sluta som en ”crazy old cat lady”, vilket vore synd när jag har så många fina idéer till mitt eget bröllop. Vi får se om någon lämplig man friar till mig en vacker dag. En sak är säker: jag ska definitivt ha silent disco och gelato som nattamat. Tack Naomi och Charles för inspirationen!✌