My heart will go on

Jag sitter här och lyssnar på Celine Dion på Spotify. Hon var min stora idol när jag var 11-13 år och jag hade säkert fyra av hennes album. Ja på den tiden när man faktiskt köpte CD-skivor… Hur som helst kom jag att tänka på när Titanic kom ut och My heart will go on var THE song. Jag köpte såklart BÅDA skivorna. Ja menar, man var ju tvungen att ha ALL musik från filmen. Det räckte inte med att se filmen varannan dag(jag gissar att jag sett den ca 15 gånger… jisses!).

Hur som helst brukade jag lyssna på My heart will go on på repeat, typ en hel dag. Ibland på nätterna med. Ibland vaknade jag med ett ryck sådär fem på morgonen med ”neeear faaar, whereeeeeever you are” i bakgrunden. Jag tröttnade liksom aldrig. Den var bara så himla bra.

Så blir jag nu med. När en låt väl fastnar så lyssnar jag på den tills jag spyr på låten. Sen förbannar jag mig själv för att jag lyssnat sönder så pass att jag måste gå ut om den spelas i en butik och stänga av om den kommer på radio. Och ”känslan” försvinner. Ni vet?

Stora problem som ni förstår.