Malmö – Köpenhamn T/R

 

Jag tycker verkligen om att gå till jobbet, men just nu kan jag inte tänka på någonting annat än den kommande helgen. Jag längtar efter att få sova ut, städa min stökiga lägenhet och njuta av att kunna göra vad jag vill. Jag tror att det är därför jag verkligen inte gillar att planera mina helger i förväg. För mina veckor är intensiva, så när helgen kommer vill jag bara ta dagarna som de kommer.

 

Det sliter dessutom på mig att pendla varje dag. Jag har inget emot att sitta på tåget för det är ganska skönt och jag får en stund att vakna till. Däremot så är det allt det andra. Att gå upp extra tidigt, byta buss, tåg och tåg, stressa iväg… Samtidigt kan jag inte tänka mig att jobba i Sverige nu. Jag har vant mig att jobba med icke-svenskar och trivs väldigt bra med det. Den där avslappnande stämningen, det raka förhållningssättet och något råa jargongen som vi även hade på mitt förra jobb i Frankrike. Danskarna påminner faktiskt lite om fransmännen, fast är mycket mer strukturerade och så är avståndet mellan chef och anställd mycket mindre.

 

En kompis till mig sa innan jag började jobba i Köpenhamn att det är mer hierarki i Danmark. Jag fattade inte vad hon menade. Sedan insåg jag ju att skillnaden mellan en svensk och en fransk arbetsplats är otroligt stor, och Danmark hamnar någonstans i mitten, men mot Sverige vad gäller just hierarki. Här kan man faktiskt prata med sin chef utan att behöva samla mod innan. Vår avdelningschef sitter ofta och äter lunch med oss till exempel. Jag tror nog aldrig att min chef i Paris åt lunch med sina anställda. På vissa arbetsplatser måste även de anställda ni:a chefen, och vissa gånger du:ar han tillbaka. Snacka om att de behöver jobba på jämställdhet i det landet. Den formella approachen (sorry för svengelskan, men jag kan inte komma på ordet på svenska..?) har vi inte här.

 

Det finns både för- och nackdelar med alla tre länder tycker jag. Viktigast är väl att veta hur man ska anpassa sig till det och jag tror att jag lyckats göra det här tack vare att jag jobbat i Frankrike. Lyckas man med att jobba ett år i Paris på ett företag som det jag var på sist utan att brytas ner så klarar man typ allt.