I’d go barefoot for you

Jag såg en riktig feelgood-film igår. Du vet de där filmerna som gör att man mår bättre efter att man har sett dem? Egentligen är storyn lite förutsägbar, och långsökt, men ändå så himla söt. Handlingen kretsar kring rikemanssonen Jay som är lite av familjens svarta får (det har man ju aldrig sett förut) och som i sann rebellisk anda lever ett något osunt liv med sprit, besök på strippklubbar och lånehajar efter sig. Under en samhällstjänst på ett mentalsjukhus träffar han patienten Daisy som han tar med sig till familjen för brorsans bröllop. Problem uppstår såklart, och kärlek. Samtidigt väldigt annorlunda händelseförlopp och inte det där typiska. Ja, om du skulle bestämma dig för att se den så kommer du fatta. Om du gillar filmer i stil med Yalla Yalla, The Mexican och The Spectacular Now, så kommer du nog gilla Barefoot också.

Även om den är lite fjantig, så tyckte jag på något sätt att historien var vacker. Den där otippade och omöjliga kärleken, som ändå är rätt. När man helt plötsligt älskar någon utan att man kan förklara varför. Man bara vet att man måste vara med den där personen för att vara lycklig och man mår så himla bra av att ha honom eller henne nära. Att älska någon så mycket att det värker i hjärtat när man är ifrån varandra en lång tid.

Jag var där för inte alls lång tid sedan jag med och även om min kärlekshistoria tog slut, så kan jag tänka tillbaka på det med ett leende på läpparna. Att jag faktiskt har fått uppleva det. Konstig, oförklarlig och äkta kärlek.