Ett år i mitt liv
Jag får alltid samma känsla när ett år övergår till ett annat. Som att jag knappt hunnit med det förra. Hur kan 12 månader passera så himla snabbt? 2016 var ett år med så många blandade känslor. Jag har gråtit mycket, haft stunder med fruktansvärd ångest och känt som att livet inte har någon mening. Varit djupt nere i en depression, övertygad om att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Samtidigt har jag nog aldrig känt mig så levande som jag gjort under det här året. Jag har gått ur min comfort zone fler gånger än jag har både fingrar och tår. Tagit risker och hoppat utan att veta om det funnits något skyddsnät där för att ta emot mig. Jag har skrattat så tårarna runnit och älskat så hjärtat känts som ett skållhett element. Någon man har dessvärre inte lyckats stjäla mitt hjärta, men kärleken till mina vänner och min familj har varit obeskrivlig. För att de funnits där genom exakt allt. Jag älskar dem till månen och tillbaka för det. Ibland tänker jag på dem och blir så glad. Även om de befinner sig tusentals mil bort så ger de mig så mycket energi.
I januari förra året hade jag aldrig trott att mitt liv skulle se ut som det gör idag. Inte en uns av mig visste att jag skulle bo i Sydafrika ett år senare. Att jag skulle släppa mitt jobb i Köpenhamn och våga ta ett så stort steg som att flytta till andra sidan jordklotet. Det är först nu som jag verkligen inser hur modigt det är. Får man skriva så ens utan att verka självgod? Eftersom att jag inte bor i Sverige längre så gäller inte jantelagen. I mina mörkaste stunder kunde jag aldrig vara stolt över mig själv för vad jag kunde, åstadkom och vågade. Självkänslan var på botten och allt jag såg var misslyckande. Allting alla andra var och som jag inte var. Alla andra hade kärleksfulla pojkvänner (själv började jag undra om 3 års singelliv skulle gå över till ett evigt singelliv), ett jobb som de älskade, en lägenhet med kakelugn (jag skiter i alla designergrejer, men jag vill verkligen ha en kakelugn i min lägenhet) och energi att träna fyra dagar i veckan. Jag tvivlar såklart fortfarande på mig själv ibland, men jag har börjat inse att det mesta bara sitter i mitt huvud och att det inte är någon mening att jämföra mig själv med andra. Jag är jag och mina val angår bara mig själv.
Det här året tar jag med mig de där erfarenheterna. Tar fram dem när jag tvivlar på mig själv och påminner mig själv om kraften som finns där som en solid grund. För den vet jag att jag har. Jag har använt mig av den under 12 månader. Snarare under 32 år.
Självklart har även året fyllts av bra minnen och upplevelser också. Även de följer med mig in i det nya året. De håller mig ovanför ytan när livet känns lite motigt. Jag har förresten börjat på ett ”Mitt 2016”-inlägg. Ni vet den där förbannade blogglistan som florerar. Orkar ni läsa det? Hehe.
Nu är det 2017. Ett nytt år som kommer fyllas med roligheter, våndor, lyckliga ögonblick, sorger, kärlekshistorier, jobbutmaningar, livserfarenheter, lärdomar och minnen. Precis som alla år. Bring it on säger jag bara. Jag är redo.
