Idioter

Igår hade jag tänkt ha en lugn och skön hemmakväll i min ensamhet. Äta sushi, stänga in mig på rummet och se på film samt fylla magen med kakor. I stället fick jag försöka lösa en situation som inte låg i mitt ansvar för att en annan person inte kände för att vara samarbetsvillig.

Det börjar med att Irina, som hyr ett rum i huset där jag bor, råkar låsa ute sig ur sitt rum. Det blåser mycket här och dörrar och fönster är ofta öppna, vilket orsakar korsdrag. Så Irina skriver till Carolina, en colombiansk tjej som är ansvarig för housing på företaget jag jobbar för. Huset tillhör företaget. Carolina svarar att nycklarna ligger i hennes rum och att hon är i Simon’s Town (ca 40 min härifrån). Sedan svarar hon knappt tillbaka så jag ringer henne och hon är mest bara nonchalant i telefonen. När jag frågar varför alla nycklarna ligger på hennes rum (vilket ju är sjukt dumt just på grund av sådana här situationer – de borde ligga på kontoret!) så svarar hon ”Look, I couldn’t have know that any of this would happen”. Ja, det är på den intelligensnivån.

Sedan skriver hon till Irina (som alltså är en klient till oss) ”Ok, I will take a cab till town and then back but it will cost me 250 rand”. Sjukt oprofessionellt. Så jag skriver till henne att hon inte kan skriva så till en kund – som inte ens bad henne komma hit direkt – och att det inte är professionellt att agera så. Då skriver hon något barnsligt svar med en jäkla attityd.

Efter ett tag kommer Simon, också colombian och som jag jobbar med, samt Caro’s pojkvän som även han är colombian och såklart inte pratar engelska. Simon börjar skälla på mig för att jag skrev så till Caro (hon har med andra ord skickat en screenshot på meddelandet och skickat det till honom… orkar inte ens, haha) och säger på sin knackiga engelska att jag inte ska säga att hon är oprofessionell (att jag inte skrev att HON var oprofessionell utan att det hon SKREV var oprofessionellt fattar han inte). När jag frågar varför han lägger sig i det står han bara och gapar på mig. Så börjar han ta upp andra saker och säger att jag är oproffsig för att jag åkte iväg på semester och inte var här för att underhålla volontärer (1. vi har inga volontärer här just nu 2. jag är inte ens ansvarig för det). När jag frågar om han ens vet vad mitt jobb är så skriker han bara ännu mer. Sen fortsätter det så och han står både och gapar på mig och Irina (helt oacceptabelt). Att han knappt kan engelska gör ju inte saken bättre. Detta är alltså en person som jobbar direkt med klienter. Det är dessutom inte första gången han beter sig såhär.

Colombianer ”tar hand om de sina” men det hela var så befängt. Vi är vuxna människor och jag ska inte behöva försvara mig för någon som inte ens hade med saken att göra. Jag skriver sen till Caro att hon gärna får komma till mig direkt nästa gång om hon har något problem med något jag skriver eller gör. Då svarar hon bara ”I don’t have problem with you, if you have a problem with me talk to ***”. Väldigt moget. Försöker sedan vifta med vit flagga och får då till svar ”What ever !!”  följt at tre tummar upp. Jag skrev sen till min chef om vad som hade hänt och att det inte var acceptabelt. Jag känner verkligen inte att jag vill jobba i en sådan här miljö. Inte med personer som knappt kan kommunicera och som agerar på det viset i en situation JAG tillbringade kvällen med att lösa.

Det här att hantera människor från olika kulturer är inte alltid det lättaste. Särskilt när det brister i kommunikationen. Sedan kommer någon annan (som är ryska) och blir sur för att inte männen ”kommit till undsättning”. Haha! Det hela är så komiskt och många gånger här så passar folk verkligen in i sina stereotyper.

Jag var riktigt upprörd sen och när Jenny och Serge kom hem så brast det. Började gråta och var så himla arg. Jag grät inte över dem utan över hela situationen. Serge var så gullig och tyckte att jag skulle följa med dem och äta men jag ville bara vara för mig själv. Jag kände mig bara helt tömd på energi igår. Och så paniken av att jobba med människor som beter sig på det viset mot en kollega. Fy fan. Sedan skrev jag till Erica och berättade lite kort, och hon skrev att det varit så länge. I nästa vecka måste jag prata med min chef och förklara att jag inte kan jobba under sådana omständigheter. Det är det inte värt.

Jag vet att jag också tycker att allt är extra jobbigt just nu för jag har PMS och då känns livet bajs oavsett. Jag är extra känslig, blir lätt irriterad, orkar inte med mycket folk (igår var vi först på matmarknad och sen ett köpcentrum = dålig kombo), får dålig självkänsla, vill vara för mig själv men känner mig ändå ensam… etc etc. Så idag har jag haft en lugn dag hemma. Tvättat lite, städat ur kyl och frys och ätit en glass. Ikväll ska några vänner ut och jag funderar på att hänga med. Först ska jag i alla fall äta något och ta en dusch.

I morgon har jag förhoppningsvis mer lust till att skriva positiva och inspirerande blogginlägg.