En bra lördag

Igår var en bra dag. Alla dagar är inte det, så jag har lärt mig att uppskatta de där längre stunderna när ångesten i kroppen lättar. Då jag känner att lusten är på väg tillbaka och livet ler åt mig. Det gör att jag ler tillbaka. Inte det där falska leendet som kommer per automatik när jag handlar på ICA en dålig dag och tvingar upp mungiporna när kassörskan räcker mig kvittot. Jag pratar om det äkta leendet. Det som finns där i mig men som senaste tiden blivit bra på att hitta riktigt bra gömställen.

Jag började min lördagsförmiddag i sängen med amerikanska blåbärspannkakor och ett par avsnitt av min nya favoritserie, Orphan Black. När jag började känna mig rastlös så bestämde jag med Jocke om att mötas för en fika. Det regnade men eftersom att jag är svensk så tänkte jag på det klassiska mottot, ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” och cyklade till Kaffebaren på Möllan. Där satt vi en bra stund och snackade om livet medan jag sippade på en perfekt kopp cappuccino. Det slog mig då att jag verkligen borde gå dit oftare för det känns nästan som att befinna sig på en cafébar i Rom. Efter en stund skingrades molnen och solen tittade fram så vi tog oss till en park som låg i området St Knuts där vi försökte ta selfies utan att bli bländade av solen. Hur gör alla modeller för att kunna ta ett kort utan att kisa så det ser ut som att hela ansiktet är snett?

Jocke skulle efter det träffa sin tjej och själv hade jag inga planer för kvällen. Med det fina vädret fick jag ett infall infall att cykla ut till Västra Hamnen för att se solen gå ner. Jag slängde ihop en sallad till middag med bland annat bulgur, butternut (som jag rostar i ugnen), chèvre doux och fikon. Den la jag i en låda och packade ner i en väska tillsammans med min bok och en filt. Det blåste rejält så på vägen undrade jag om det trots allt var en så bra idé, men jag väl kom fram så insåg jag att det faktiskt var det.

Det var inte så varmt när solen gick i moln, men jag hade en varm tröja och sjal. Medan jag åt lyssnade jag på en podd, sedan läste jag lite i min bok medan solen sakta började sjunka mot horisonten. Det var så otroligt vackra färger och ljuset på himlen fick det att se ut som gräddvitt silke. En sådan där kväll då livet ger mening och oron byts ut mot tacksamhet. Tacksamhet för att jag har en kraft och vilja att kämpa i rätt riktning.

Jag stannade förbi på ICA Maxi för en liten påse lösgodis och cyklade sedan hem. Solen hade då redan gått ner och det hade börjat bli mörkt. Förutom i kroppen. Där fanns i stället en stark ljusstrimma.