Prassliga löv

Jag var så trött igår. Trött i huvudet. Trött i kroppen. Trött på den grå himlen där solen gömmer sig bakom tjocka moln. Orkade inte blogga för det var för ansträngande att komma på någonting att skriva. Jag försökte ringa Arbetsförmedlingen men det var 110 personer före mig i kön. Ja just det, måndagar är värdelösa när det kommer till att kontakta myndigheter. Där och då kände jag att jag borde ha jobbat igår och i stället sett till att vara ledig idag. Räddningen blev att luncha med en kompis, som bjöd på både pasta och en efterföljande kaffe. Vardagslyx som behövs en måndag.

Idag är det såklart fint väder och jag jobbar hela dagen. Resten av veckan är också uppbokad med jobb. Det känns ganska skönt ändå, trots att jag missar årets sista sensommardag. Då både sparar och tjänar jag pengar. Plus att det är roligt att jobba. Mindre kul att gå upp innan soluppgången såklart, mais c’est la vie, som fransmännen nästan aldrig säger. Precis som Comme si, comme ça. Det säger de aldrig heller hur mycket än alla icke-fransoser vill att det ska vara så.

Förresten så älskar jag färgerna nu, och löven som samlats på marken. Någon annan än jag som är barnsligt förtjust i att skutta runt i prassliga lövhögar? Ibland när jag cyklar brukar jag köra på löven med flit bara för att jag älskar det där prasslet. Det får väl ändå vara okej trots att jag snart fyller 33 höstar. Kan jag tycka. På min rast ska jag gå ut och prassla lite i löven och stå med ansiktet i solen.