Days when you need salted caramel ice cream

Idag känns det som att mitt humör har gått som en berg- och dalbana. Jag vaknade på gott humör i morse, som ni kanske kunde läsa er till i det föregående inlägget. Sedan blev jag ganska ledsen när jag råkade tappa den ena av mina två djupa tallrikar från Rörstrand så att den gick sönder beyond repair. Jag har ärvt dem så de finns troligtvis inte att få tag på mer. Att jag dessutom på köpet repade min dyra (och älskade!) traktörpanna gjorde inte saken bättre. När jag sedan satt i solen med en kopp kaffe och min bok så kändes livet ganska okej igen och jobbpasset gick bra det med. På vägen hem kände jag dock ett sting av ångest i bröstet. Jag har försökt arbeta med att skilja på ångesten och vanlig oro/nervositet, vilket min psykolog påpekade är viktigt för att inte lägga för mycket värdering i negativa känslor som kanske inte är så jobbiga egentligen. Jag får inte ångest så ofta numera, men ibland smyger den sig på. Det är som att jag just nu inte har det där extra lagret skinn och därför känner mig lite sårbar.

Jag insåg ganska snabbt vad det faktiskt var. Det är ju den där tiden på månaden. PMS. Den är inte lika påtaglig nuförtiden, men jag känner mig alltid lite ynklig veckan innan mens. Jag blir hudlös, självkänslan sjunker och frustrationerna ligger som spänningar på vattenytan. Så jag gjorde det där som man bör göra för att må lite bättre. Jag unnade mig någonting dyrt. Det fick bli glass från Lejonet & Björnen som jag ska njuta av framför en film. Först ska jag ner till tvättstugan och hänga upp tvätten. Det finns en gräns för hur många gånger man kan återanvända smutsiga strumpor.