Ensam är inte alltid stark

Ser det inte lite ut som att det ligger en stad bland molnen?

Trots att den andra etappen av min hemresa endast var 3 timmar lång så kändes den flygresan nästan längre än den första som sträckte sig över 11 timmar. Jag tror att smärtan i nacken påverkade hela min kropp för helt plötsligt blev jag kallsvettig, illamående och svimfärdig så då kallade jag på flygpersonalen som kom med juice och annat för att jag skulle må bättre. Jag är glad att jag har blivit bättre på att be om hjälp och säga till när jag inte mår bra i stället för att lida i det tysta. Det var någonting jag lovade mig själv att bli bättre på förra året. Att erkänna att ensam inte alltid är stark. Jag har hållit det löftet ganska bra. När smärtan gick ner i armen och jag bara kände mig allmänt utmattad så kom tårarna, men flygvärdinnorna var så gulliga och omhändertagande att det inte kändes så ensamt att sitta där och må dåligt. Turkish Airlines får 5/5 flygplan av mig på den fronten. En av passagerarna erbjöd mig även sin värmeflaska. Det hjälpte tyvärr inte så mycket men bara omtanken gjorde att jag mådde bättre. Jag var så himla glad över att få gå ur planet och veta att jag snart skulle vara hemma i min lägenhet.

Vädret är inte så motiverande just nu och det ska tydligen fortsätta såhär resten av veckan. Regn och real feel flera minusgrader. Jag har inga som helst planer bokade innan fredag kväll, så jag tänker ta det lugnt hemma de närmsta dagarna. Packa upp, boka in en tvättid, njuta av att vara ledig på hemmaplan och vila upp mig inför nästa vecka då jag börjar jobba igen. Vi får se hur länge jag orkar hålla mig vaken ikväll. Min dygnsrytm säger mig att det snart är dags att sova, men om jag gör det kommer jag ligga vaken i natt. Den sista filmen jag såg mellan Hanoi och Istanbul hann jag aldrig se klart så jag ska titta på resten av den nu, sen kanske en annan film och några avsnitt av The Crown.