Some days you simply need pink lipstick

I förmiddags när jag stod i klassrummet med gråten i halsen för att jag kände mig så förbannat sårbar, kände jag verkligen hur glad jag var att jag hade en helg framför mig. De flesta dagar står jag stadigt som ett vattentorn i full storm, men ibland så räcker det med en kaxig kommentar för att jag ska vackla till och tvivla på mig själv. I eftermiddags var det nästan så jag hade lust att be en riktigt snorig unge nysa mig i ansiktet bara så att jag skulle bli sjuk lagom till måndag. Det här att vara lärare och liksom vara där som en slags ifyllnad efter den gamla läraren och innan den nya träder in. Det är fasiken inte en dans på rosor. Särskilt när vissa elever vet precis hur de ska trycka på mina knappar. Utöver det så är inte självinsikten alltid helt utvecklad. Det är tydligen lätt att påpeka andras brister men medvetenheten om deras egna tillkortakommanden är ofta frånvarande. Sedan finns det såklart många som är precis tvärtom och egentligen, bakom den där taskiga attityden, finns små och ganska oskyldiga barn utan någon som helst livserfarenhet. Som skulle börja gråta om jag berättade vad de har att vänta senare i livet. Jag ska försöka påminna mig om det inför nästa vecka.

Nu är det i alla fall helg. Jag har piffat till mig lite med kjol, min svarta ullhatt och rosa läppstift, bara för att boosta självförtroendet som fick sig en törn idag. Min kompis Annika har bjudit in några tjejer på middag och det är ju faktiskt exakt vad jag behöver just ikväll.