Prestationsångest och en tappad gnista

Den här veckan kom den där prestationsångesten som en ovälkommen räkning på posten. Inte bara på jobbet men även när det gäller bloggen och framförallt skrivandet. Meningskomponerandet (för att inte tala om att jag inte hittar rätt ord så nu hittar jag bara på ord som ni ser) kommer inte naturligt längre och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att hitta mitt ”skriv-flow” igen. Ibland blir jag orolig för att jag inte kan skriva längre, eller att jag helt enkelt tappat gnistan. Var det endast en tillfällighet, en period i mitt liv då jag tyckte om att skriva? Är det förbi nu? Borde jag klippa mig och skaffa ett riktigt jobb? Jag har i och för sig både klippt mig och skaffat mig ett riktigt jobb, men du fattar vad jag menar.

På tal om det så har jag känt mig ganska överväldigad av just jobbet. Igår under min sista lektion kände jag mig så värdelös, exponerad, utmattad och skör. Ibland kommer min strävan för att vara omtyckt fram. Det sitter djupt inrotat i mig och är troligtvis ett resultat av skolmobbning och svek från ”vänner”. Jag vet att det inte spelar någon roll egentligen, och att det viktigaste är att jag åtminstone är en trygghet för några av eleverna, men det räcker med att EN elev säger någonting negativt för att självkänslan ska vackla. När jag slutade igår så mötte jag biträdande rektorn, en av specialpedagogerna och en lärare i trappan på väg ner till utgången. Jag kände så starkt hur mycket jag behövde berätta för någon hur jobbig dagen hade känts. Jag hann utbrista ”Usch den här dagen var verkligen inte bra!” innan rösten sprack och underläppen började darra. Då kom alla känslorna på en och samma gång och tårna som legat och puttrat bakom ögonlocken trängde sig fram. Medan jag snyftande kritiserade mina prestationer tog min ena chef ett steg fram och gav mig en sådan där riktig kram som jag inte förstod förrän då att jag behövde, sedan sa hon ungefär ”Vi har alla sådana dagar när vi tvivlar på oss själva, och du gör ett jättebra jobb”. Allt medan mina kollegor stod bredvid och tappert backade upp. Det var så förbaskat fint, och så uppskattat. Jag är så glad för att jag jobbar på en arbetsplats där det är högt i tak och där alla hjälper varandra. Där man får lov att ha en dålig dag och ordbajsa ut sin frustration utan att någon dömer en. Där man får vara människa och inte bara sitt yrke.

På vägen hem gick jag förbi Willy’s, köpte två vaniljhjärtan och hämtade ut ett paket från NetOnNet. Sedan gjorde jag en kaffe (utan koffein för jag har upptäckt hur himla bra det är att dricka på eftermiddagen) och satte mig i sängen och tittade på Skärgårdsdoktorn. Vissa dagar får man bara gråta en skvätt, omfamna den dåliga dagen och försöka plåstra om sig själv så gott det går. Unna sig någonting. Som till exempel två vaniljhjärtan.

Idag gick det bättre på jobbet men jag märker att både vi lärare och eleverna är trötta nu. Även där är inte gnistan lika stark som den var i början av terminen. Vi behöver nog alla en längre ledighet.
Eftersom att jag var tvungen att åka iväg igår kväll på ett budgetmöte (för bostadsrättsstyrelsens räkning), så har jag tagit det lugnt hemma hela eftermiddagen och kvällen idag. Nu ska jag ta en dusch, sedan lägga mig och läsa.

Jag hoppas att du som orkat läsa hela vägen hit mår bra, och om du inte gör det så lova mig att du är lite extra snäll mot dig själv idag, i morgon och resten av livet. Så lovar jag att försöka vara det med.

Kram på dä! ❤