När en man på Will’ys räddade min kväll

Idag var det studiedag så hela personalen var på brandskyddautbildning. Det låter kanske inte så roligt men det var faktiskt riktigt intressant. Efter att ha sett en massa filmer om hemska bränder så fick jag en obehaglig känsla av att jag inte har en fungerande brandvarnare. Den känslan visade sig vara riktig så i morgon tänker jag skaffa mig det. Tänk att dö av brandgaser i sömnen?! Fy! Vi fick även prova på att släcka bränder med brandsläckare och brandfilt.

Efter en gemensam lunch hade vi möten resten av eftermiddagen. Jag var så trött när vi väl slutade för dagen. På vägen hem gick jag inom Willy’s för att handla. Jag går och plockar ihop en massa varor som jag verkligen sett fram emot att köpa (och äta), ställer mig i den långa kön och när kassören håller på att dra genom mina varor så kommer jag på att min plånbok ligger hemma på soffan eftersom att jag använde kortet för att beställa en jacka igår. Det var som att all luft gick ur mig på en mikrosekund. Jag tänkte först lämna allt och snopet traska hemåt med gråten i halsen, men så gjorde jag något som nog inte många skulle göra. Jag vände mig till människorna i kön och frågade om någon hade Swish och skulle kunna tänka sig att göra mig tjänsten att betala min mat. De flesta såg mest frågande ut men en snäll kille tittade på mig och sa ”Jo men det kan jag göra”. Alltså, vissa människor här i världen. God bless him! När jag fört över pengarna och gick därifrån så kom jag på att jag gjort en korkad grej. Ni vet när man är stressad och tror att man är ett steg före i tankarna, men så visar det sig att man tänkt på fel håll? Jag skulle vara korrekt och swisha exakt summa på kvittot, så jag skrev in 379,03 kronor. Sedan kom jag på att det snarare var löjligt. Varför inte 380 kronor liksom? Han måste ju trott att jag var snålheten själv, haha!

Hursomhelst så räddade den här människan min kväll och mitt humör. Jag är så tacksam för att mamma fört vidare sin framfusighet till mig i viss mån. Eller det där att våga be om hjälp. Det är alltid någon jäkel som sträcker ut sin hand och de flesta gånger är det faktiskt män som hjälper till frivilligt. Så heja dem!

I brist på annat så slänger jag upp en dålig bild på mig i två nya plagg. En mysig tröja och varma vinterskor. Det känns som att H&M borde putsa sina speglar i provrummen på Entré. Jag ska tvinga Daniela att ta ett bättre foto i morgon. Nu ska jag sova. Så är mitt liv just nu; métro, boulot, dodo. Som parisarna säger.