Who’s with me?

Sista dagen i Spanien, alltså förra söndagen, gjorde vi ingenting speciellt. Syrran var trött, pappa ville helst se på skidor på TV och Ewa var nog ganska glad över att slippa gå runt en massa. Själv ville jag egentligen ta vara på sista dagen men till slut kändes det som ett bra beslut att ta det lugnt efter tre intensiva dagar med utflykter kors och tvärs. Vi åkte en kort tur för att gå på marknad men det var tyvärr ingen marknad. På eftermiddagen satt jag på balkongen och läste ur min bok samt åt resterna ur kylen. Vid fyra fick jag ett ryck och tog på mig träningskläderna, sedan gav jag mig ut på en lång promenad. Jag tar ofta med mig träningskläder på semestern med ambitionen att använda dem, men sedan ligger de alltid kvar där i väskan och ger mig dåligt samvete varje gång jag får syn på löpartightsen. Jag kan räkna på en hand de gånger jag faktiskt tränat på semestern. Ändå envisas jag med att ta med dem.

Hursomhelst. Jag gick i rask takt under en timme, först ner för berget och sedan upp. Det var så skönt att röra på sig och få upp pulsen efter några veckors sjukdomstillstånd. Efter det la jag mig i badet en lång stund. Inte helt fel badkarsvy från pappas och Ewas badrumsfönster. Utsikten under promenaden var inte så pjåkig den heller.

Nu vill jag sätta träningen i system för att bygga upp immunförsvaret och stärka både den mentala och fysiska hälsan. Det är inte något nyårslöfte för de lyckas jag aldrig hålla ändå, men jag måste göra någonting för annars vet jag att dessa närmaste månader kommer bli jobbiga. Nu har jag tränat både fredag och idag så om jag bara håller en rutin så ska jag nog komma in i det så att det inte känns som ett måste.

Jag har i alla fall detta svart på vitt. Ni är mina vittnen. Någon som är med mig på detta?