Believe in me like I believe in you

Jag har varit usel på att svara på kommentarer de senaste veckorna. Det är så att jag skäms för min egen nonchalans, för om det är någonting jag kan irritera mig på så är det när de större bloggarna struntar i att ge något gensvar till alla de läsare de tjänar sina pengar på. Inte för att det går att jämföras – eftersom jag inte tjänar ett öre på den här lilla mikrobloggen – men det är så ohyfsat och respektlöst enligt min mening. Sedan gör jag samma sak själv. För egen del är det nog mest på grund av min kroniska förmåga att skjuta på allt jag gör, för jag läser såklart alla kommentarer, men egentligen är det inte så himla ansträngande att skriva en respons när någon tar sig tid att klottra ner några peppande, omtänksamma eller eftertänksamma ord här på bloggen.

Med det sagt; förlåt för att jag ibland inte svarar på din kommentar. Jag ska bättra mig. Det betyder jättemycket att du lämnar avtryck här <3

Alright. Moving on. Min tisdag var faktiskt ganska bra. Jag har varit betydligt mer pigg idag än jag var igår. Nog för att jag snoozade en timme i morse men jag fick i alla fall ordentligt med sömn. Det är det jag insett nu under vintern. Jag behöver sova mycket och samla på mig positiv energi. Klappa mig själv på axeln när jag gör någonting bra och inte älta mina misstag. Ni vet, vara snäll mot mig själv. Det var jag inte alls bra på under depressionen. Nu har jag insett att jag (för det mesta) duger som jag är. Jag är ingen dålig person bara för att jag under ett par veckor inte orkar svara på kommentarer och en bristande prestation på jobbet definierar inte hela mig som individ. Jag skriver inte så ofta om detta men jag borde nog göra det. Både för min egen skull och för att det kan hjälpa andra.

Idag hade jag en lyckad första drama-timme idag med eleverna. Det blev lite hursomhelst men de verkade ha roligt och uppskatta att få spela teater, så pass att den planerade timmen i stället blev till en timme och 25 minuter. Jag gick teaterlinjen på gymnasiet och har varit med i en del improvisationsgrupper sedan dess men det är någonting helt annat att leda en teatergrupp. Särskilt när de är 9 år gamla och nivåerna skiljer sig mellan dem. Fast det är definitivt en rolig utmaning och jag är inte lika rädd nu för att gå ur min comfort zone. När jag kom hem lagade jag till en riktigt god fiskgryta och nu sitter jag här i soffan med en bra känsla i kroppen. Jag ska se klart ett avsnitt av You’re the worst och sedan stänga av alla skärmar. Jag somnar så mycket bättre när jag inte tillbringat den sista timmen av min dag med att skrolla på sociala medier.

Morgondagens matlåda.