Le week-end

Jag började min helg med att blicka mot ljuset i slutet av tunneln. För även om det är ganska grått ute idag så fick jag en stark vårkänsla i fredags morse när jag stod och väntade på bussen med en gyllene soluppgång i horisonten. Det kommer såklart komma minusgrader igen, snöblandat regn och isande snålblåst från Nordsjön. Men våren kommer, så småningom. Det är det enda jag behöver påminna mig själv om.

I fredags kväll mötte jag upp Anneli och Cecilia för att fira helgen. Vi skulle gå till en afterwork på Duxiana men när jag kom dit insåg jag att alla andra var sådär 15-20 år äldre. Inte riktigt den scenen vi sökte, så vi styrde stegen mot Gustavino i stället. Där beställde vi in varsitt glas vin och jag som var hungrig bestämde mig för en pastarätt med burrata och körsbärstomater. Det var himmelskt gott, men väldigt lite mat för vad det kostade. Jag tycker att en pastarätt som kostar 150 kronor ska vara mättande vilket denna inte var. Det tycker jag är så tråkigt med att gå ut och äta i Sverige – det är inte mycket man får för summan man betalar. Alla dessa mellanrätter som egentligen borde kallas för huvudrätter, men med en prisnivå som är i linje med en normalstor huvudrätt. Det gör mig lite irriterad om jag ska vara ärlig. Är det skatterna som gör det? Momsen? Det kan tilläggas att jag verkligen gillar den krogen för personerna som jobbar där är så himla trevliga och tillmötesgående, plus att lokalen är mysig och maten verkligen håller en hög nivå. Men lite större portioner hade inte skadat. Däremot kan jag tipsa om deras ost- och charkbrickor som är riktigt nice.

Efter Gustavino var jag och Cecilia sugna på efterrätt, och Anneli föreslog att vi skulle gå till Atmosfär. Jag vet inte varför jag aldrig varit där tidigare för det var verkligen en restaurang jag skulle vilja besöka fler gånger. De har nyligen gjort en totalrenovering vilket skapat en lite mer kontinental miljö. Väldigt fint. Vi satte oss i baren och beställde in varsin chokladfondant som jag inte ville att den skulle ta slut, samt en Espresso Martini. Där satt vi ett tag och gafflade om det ena och det andra. Vi har inte träffats på en månad eftersom att Anneli varit på resande fot, så det var riktigt roligt att återses. Dessutom gav det mig så mycket energi för att det påminde mig om hur mycket jag uppskattar att ha vänner som jag kan vara mig själv med till hundra procent.

En annan person som återvänt efter en månad utanför Sveriges gränser är Daniela. Hon kom och plingade på min dörr klockan halv tolv igår förmiddags, och väckte mig i en dröm. Sen fixade vi till en god brunch som vi åt nere hos dem medan vi tittade på Chef’s Table. Jag insåg inte förrän igår när hon med inlevelse demonstrerade sin nya resväska för mig och David, hur mycket jag faktiskt saknat min älskade colombianska vän. Jag tänkte inte på att ta några bilder dock så ni får visualisera det.

Eftermiddagen och kvällen tillbringades hos min kusin tillsammans med henne och de två barnen. Hennes dotter Ines hade målat familjeporträtt som satt på väggen i hennes sovrum. Mamma, pappa, Ines, Abbe och… Christine <3 Jag blev så rörd och varm i hjärtat av att hon ser mig som hennes familj. Jag älskar den ungen. När barnen somnat så tittade jag och Sophia på Djävulen bär Prada medan vi ohämmat citerade replikerna med chips, kolor och popcorn i käften.

Det är sådant jag gillar i livet. Kontrasterna. Ena kvällen Espresso Martini och nästa lördagsmys och gunga med en 3-åring.

Det blev ett långt inlägg hörni. Orkar ni läsa all denna text? Det är okej om ni inte gör det. Nu ska jag fortsätta titta på Min bästa väns bröllop. Jag har sett den tio gånger men den är lika bra fortfarande. Jag älskar att Netflix lägger till sådana gamla komediklassiker!