Emily & Christine in Paris

Någon av er som sett Emily in Paris? Det har i alla fall jag, så låt oss prata lite om den.

Den här sockersöta serien handlar om amerikanskan Emily som flyttar till Paris för att jobba på en fransk kommunikationsbyrå, och är såklart fylld med klyschor. Vissa av dem stämmer ganska bra överens med verkligheten medan andra kryddats med avlagda stereotyper enligt Farbror Melkers devis; efter behag.

Trots dess brister med både tunt manus, teatraliskt överspelande från skådespelarensemblen och uppblåsta Paris-klyschor så måste jag erkänna att det är en underhållande serie. Inte minst får den mig att kastas tillbaka till åren mellan 2009 och 2014 då jag själv bodde i den franska huvudstaden. Du som hängt med här sedan dess minns säkert min blogg som jag skrev under namnet – Christine i Paris. Likheterna med mitt forna Paris-liv och karaktären i den här serien är väl mest åldern och erfarenheten av sliskiga medelålders-fransoser, men jag blir utan tvekan nostalgisk av alla platser och händelser i serien. Många av dem går att koppla till min egen Paris-historia.

Jag läste den här artikeln som sätter huvudet på spiken när det gäller mycket (särskilt det där med baskern och hundbajset). Det enda jag inte håller med om är benämningen av ett så kallat chambre de bonne, vilket är vad som förr i tiden användes av tjänstefolket, oftast låg högst upp i byggnaden med ett separat trapphus (utan hiss), och de hittar man över hela Paris. Dessa chambres de bonnes kommer i olika skepnader, på ca 8-20 kvm och vissa har toalett (och kanske till och med dusch) i korridoren, medan andra har byggts om till lite större ettor med små mini-badrum och därför, om man ska vara petig, inte längre benämns som chambre de bonne.

Däremot gillar jag att fransmännen i serien (för det mesta) pratar franska sinsemellan och inte engelska även när ingen engelsktalande person är i närheten. Det gör det hela lite mer trovärdigt. En annan sak som stämmer är fransmännens ”njuta av livet”-filosofi och till skillnad från den bristande frukostkulturen är långa vinluncher inte långt ifrån verkligheten (det där att de skulle skippa lunchen och i stället röka en cigg är inte så troligt, ingen fransman hoppar över sin lunch), även om de flesta vardagar inte ser ut så.

I brist på annat att göra denna glåmiga söndag har jag roat mig med att gräva fram en massa gamla bilder från min tid i Paris. Kul eller vad? Det finns fördelar med att samla på foton. Här får ni en tillbakablick i form av en egen version av serien i fråga – Christine in Paris. Håll till godo!

Här har ni en 25-årig Christine i september 2010 under en helg när jag hälsade på min dåvarande franska pojkvän, känd i bloggen som C, vilken jag träffade mitt första år i Paris. Jag har fortfarande kvar de där tightsen för övrigt men pga diverse slitage används de inte ute bland folk. Jag kan bara inte slänga dem. Tänk att vi hållit ihop i ett årtionde?

Jag jobbade inte så långt ifrån platsen där Savoir har sitt kontor så jag känner igen kvarteren. Jardin du Palais Royale, där Emily hänger en del med Mindy, var ett tillhåll för mina kollegor och jag under många lunchraster.

Janneke till vänster på bilden, var min ”Mindy” kan man nästan säga, från att vi blev kollegor våren 2013 fram tills hon flyttade från Paris ett år senare. Min partner in crime både på och utanför jobbet. Här är under en lunchpaus intill en fräsch soptunna med hundpiss som rinner under de oergonomiska ballerinaskorna. Paris life.

Hellre vin till lunchen på en tisdag än att dricka sig redlös på krogen en lördag kväll. Här sitter jag i mitten på november 2011 och äter lunch. Min franska petit-ami hade överraskat mig med en weekend till Strasbourg och detta är ett par timmar innan jag skulle flyga hem till Sverige, där jag just då bodde och pluggade. Okej det kanske var liiite lyxigt att pendla mellan Malmö och Paris varannan månad. Jag lade alla pengar på mat, kläder och flygbiljetter.

Platsen i Montmartre där en Hästens-säng placerades mitt i gatan? Exakt där jag står och knäpper av fotot ovan, i början av rue de l’Abreuvoir.

3 x basker från 2009 till 2012. Den där grå kan jag fortfarande sakna. Jag tror att den var från Monoprix men jag har aldrig hittat en likadan sedan dess. Still searching. Det är trots allt ganska fint med den där förbaskade huvudbonaden.

Café de Flore fotad i oktober 2018, där Emily mötte den snobbiga kulturparisaren Thomas (de finns på riktigt). Köp inte ditt kaffe där för det kostar typ 80 spänn för en cappuccino. Förresten, beställ aldrig cappuccino på ett franskt brasserie utan hellre en Café Crème. Just trust me on this one.

Precis som i serien finns det massor med små lokala och charmiga krogar i varje kvarter där man enkelt blir en av stammisarna. Min killes kompis bror var bar manager på den sydfranska baren J’Go (det går inte att länka just nu men sök på J’GO rue Drouot på maps för det här stället vill du inte missa!) på den tiden så vi hängde ofta där. På bild: marinerat och grillat ankhjärta. Sådant man absolut inte skickar tillbaka för att ”få lite mer välstekt”.

Utsikten från ett chambre de bonne kan vara ganska fint. Som det ovan. Jag huserade förvisso på 8 kvm och var tvungen att tassa ut i korridoren när jag blev kissnödig mitt i natten, men om jag lutade mig ut från det 40×30 cm stora fönstret så kunde jag skymta Eiffeltornet. Ändå ganska värt det för en 25-åring boendes i Paris.

Det chambre de bonne jag bodde i under mina sista sex månader i Paris 2014 var en liten ministudion på rue des Batignolles innan jag flyttade hem till Sverige. Där hade jag ett litet badrum med avloppsvatten som kom ur ur duschen så fort jag tvättade i tvättmaskinen och mögel i takbjälkarna. Ah yes, good times my friends. Good times.

Här har ni bron som Emily och Sylvie står på i avsnitt 10; Passerelle Léopold-Sédar-Senghor. Bilden tog jag en sen eftermiddag i juli 2014. Jag tyckte att det blev så fint med det disiga ljuset, paret i förgrunden och Pont de la Concorde samt taket på Grand Palais i bakgrunden.

Och här är Pont des Arts (även den finns med i en scen i Emily in Paris) med alla de tunga hänglåsen som ledde till att ett räcke hamnade i Seine. Numera finns inga hänglås kvar. Tjejen på bilden är min kära vän Erin som jag lärde känna när hon bodde ett par månader i Paris under 2014.

Fashion photo shoot på Pont Alexandre III.

Scenen från partyt i andra avsnittet filmades på Café de l’Homme, vilket ligger vid Trocadéro alldeles intill Cité de l’architecture et du partimoine. min kompis Linda bjöd med mig på ett frukostevent där en morgon i april 2011. Glasögonen fick mig att se ut som en fluga men jag var minst sagt glad för att starta dagen med kaffe, macarons och pain au chocolats med den utsikten.

På tal om event. Paris kan ibland vara lite glammigt. Som att gå på ett promotional evenemang på ett lyxhotell där man dricker Moët Chandon och äter plockmat medan någon målar ens naglar. Sedan går man hem till sin skolåda, sover fem timmar, trampar i hundskit på väg till jobbet och slavar på kontoret till klockan 21 för 2000 euro i månaden utan att ens få ett tack. Mais oui, c’est Pariiii.

Emily bor i 5é arrondissementet vilket är några kvarter från Jardin du Luxembourg, där hon hänger en hel del. Det är bara en av Paris många spektakulära parker värda att besöka, särskilt tidig höst när färgerna börjat skifta.

Är de sådär obeskrivligt goda som det verkar när Emily sätter tänderna i en nygräddad Pain au chocolat? I’m afraid so.

Moi, våren 2010.

Snipp snapp snut, så var detta långa inlägg slut.

Bon dimanche mes amis!