På väg mot ett halvfullt glas vin i Paris

Det var en väldigt bitter och frustrerad Christine som med tunga vankade av och an i lägenheten igår kväll. Trött på hostan och trött på mig själv. Irriterad på att det just den här helgen ska regna i Paris. Orolig för att kanske tvingas ställa in det jag längtat mest efter de senaste två månaderna. M försökte trevande få mig på bättre humör men jag var inte mottaglig för det. Behövde nog få vara arg och ledsen. Sen sov jag ändå någorlunda bra under natten och rethostan är någorlunda under kontroll. Det är jobbigt när jag inte har några sjukdomssymptom och hostan liksom bara ligger kvar för att slemhinnorna är lika irriterad som mitt state of mind.

I förmiddags tittade min kärlek på mig med myndig blick och sa någonting i stil med, ”ska vi inte försöka ändra vårt mindset nu älskling för vi ska till Paris och det positiva med resan kommer vara superbra och det negativa inte så himla dåligt ändå”. Då insåg jag att han hade rätt. Jag ska till min favoritstad med tillsammans med min favoritperson. Det kommer så himla bra oavsett för det blir vad vi gör det till. Jag både älskar och hatar att han är en total optimist, beroende på mitt eget humör och situationen. När jag ser glaset halvtomt och oroar mig för saker jag inte kan kontrollera, sitter han med ett halvfullt glas mustigt rödvin och manar mig till att leva i nuet.

Nu är vi i alla fall på väg mot vårt resmål. Jag har en massa SAS-poäng så vi använde lite av dem för access till loungen på Köpenhamns flygplats och här sitter vi nu. Han fick sitt älskade glas dansk lager och själv har jag precis druckit min första kopp kaffe på en vecka. Magen känns okej nu så jag ser verkligen fram emot att vältra mig i vin och god mat den här helgen. Med mina Omeprazol i högsta hugg förvisso, men ändå. Värt att fira! Flyget går om knappt en timme så vi ska bege oss mot gaten strax.

Vi hörs från Paris!