Up, up, up to the light

Om drygt en vecka börjar jag på mitt nya jobb. Det ska bli så skönt med det här nya kapitlet i mitt liv. Jag behöver verkligen göra någonting annat än att gå omkring hemma och bekymra mig för att plantorna blir attackerade av Trips, leta fel hos mig själv eller min relation och grubbla över i-landsproblem. Min hjärna behöver det. Min mentala hälsa behöver det. Nu är det såklart inte allt jag gjort men ni förstår säkert vad jag menar. Jag skulle ljuga om jag sa att självförtroendet legat på topp de senaste månaderna, för det har verkligen sviktat. Samma med självkänslan. Samma med relationen som vissa veckor liknat en puckelpist snarare än ett pudersnötäckt långfärdskidspår. Min stackars partner har fått parera både PMS-utfall och ångestattacker. Han måste verkligen älska mig. Eller snarare ser han långt fram i tiden. ”Jag tänker långsiktigt, älskling”, säger han förståndigt när jag tycker att saker och ting inte förändras tillräckligt snabbt. Jag älskar den egenskapen hos honom. Det där med tålamod är inte min starka sida och så fort det blir för jobbigt så ger jag upp. Vilket jag gjort tio gånger under 2022 redan.

Senaste året har bara känts så… tungt. En höst på ett jobb jag vantrivdes på med en arbetsmiljö som i princip brände ut mig. Sedan stress över att vara arbetslös utan varken energi eller självförtroende för att skriva jobbansökningar. Går det ens att underhålla självförtroendet när man inte orkar eller har lust för något av det som utger ens bästa förmågor? När de positiva personlighetsdragen överskuggas av de negativa? När ingenting känns särskilt kul eller motiverande?

Som tur är finns det en kraft och ett driv hos mig som vill uppåt snarare än fortsätta nedåt. Jag vet hur djupt ner jag en gång var och dit vill jag aldrig igen. Depression är bland det svåraste att ta sig ur enligt min erfarenhet men har man en gång upplevt det så är det åtminstone lite lättare att bromsa i rätt tid och byta riktning. Observera alla varningstecken. Kanske har jag pendlat mellan en lätt till medelsvår variant av depression under en längre tid och bara tragglat mig fram utan att riktigt rannsaka mitt välmående, eller snarare icke-välmående. När inte ens musik känns särskilt kul och jag inte tycker att det är viktigt att äta frukost, då är det illa. Det gäller bara att vilja byta riktning. Att vilja må väl och vilja sig själv väl. Jag kanske inte alltid har älskat mig själv till hundra procent, men jag vill gärna göra det. Kanske räcker det för att faktiskt styra stegen bort från den där djupa, mörka brunnen och komma ut i ljuset? Det är okej att ljuset dimmas ner ibland för livet är inte problemfritt, vissa perioder är lite mörkare och det måste de få vara, men att kunna vrida åt rätt håll så att man inte famlar runt i ett becksvart limbo i all evighet. Jag känner ungefär som att jag befunnit mig i ett halvmörker sedan i höstas. Varken bu eller bä, men tillräckligt mörkt för att inte orka sträva efter ljuset. Så vill jag inte leva.

För det finns så mycket fint därute i ljuset. Självtro, harmoni och goda frukostar. En ny spännande arbetsroll på ett bra företag. Och musik. Åh vad musik kan få mig att må bra. Idag när jag promenerade genom allén i Mellersta kyrkogårdens med Bee Gees Alone i lurarna strålade en obekant förnimmelse genom min kropp som jag oftast bara får av musik. En känsla jag inte fått på väldigt länge. Hela jag sköljdes över av känslor jag knappt kunde hantera. En blandning av frihet, eufori och endorfiner gjorde att jag gick där och log för mig själv. ”I don’t wanna be alone” tänkte jag för mig själv, men insåg sedan att jag inte är ensam. För jag har mig själv och jag är ändå ganska amazing. Sedan har jag ju M, mina vänner, familjen och vår husspindel Kalle, men den som är viktigast är trots allt en själv. Jag måste ha tillit till mig själv i första hand för det är bara jag själv som kan ta mig uppåt och framåt. Ni vet det där med syrgasmasken och så vidare. Så är det verkligen, på båda hållen.

Det må vara en klysha, men… Rome wasn’t built in a day. Det går inte över en natt att hitta ut ur det dunkla halvmörkret, eller kanske inte ens en vecka, men långsamt kan man hitta den där dimmern och se hur omgivningen blir ljusare och ljusare. Jag ska fortsätta att lyssna på Bee Gees och känna livet strömma genom kroppen, eller på Timbuktu och tänka att ”Det löser sig, det gör det alltid”. För det gör det ju faktiskt.

Note to self: lyssna mer på musik för att nå klarsynta insikter.