Baby kiss my pain away

Jag har fått ohyggligt ont i en tand. Vi var i Köpenhamn i helgen och i lördags natt vaknade upp på hotellrummet och trodde att jag skulle behöva åka akut till sjukhuset, men gick ner till receptionen och när värktabletterna de gav mig började verka kunde jag somna om. Sedan var det okej fram till söndagkvällen. Då slog smärtan till så brutalt att jag grät för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Tack och lov för alvedon säger jag bara. Köpte en munskölj som ska döda bakterier och Ipren för att överleva de strålande smärtan som liksom flyttat runt hela högra käken, tänkte att det säkert är en inflammation som går över av sig själv. Jag trodde att det hade blivit bättre igår men när jag fick sådär helvetiskt ont igen igår kväll sa jag till M att nu får jag nog ringa tandläkaren. Fick tid samma dag (fördelen med att gå privat även om det ruinerar en vid varje besök) och var så nervös att hjärtat bankade när jag satte mig i patientstolen och kisade mot den starka lampan ovanför. Förberedde mig på det värsta; ”Jaha det är bara att dra ut den här tanden och rotfylla den där”. Jag tror att hon också förväntade sig det värsta när jag berättade om min gråtfest. Hon röntgade, petade och bankade men kunde inte riktigt se något som kunde orsaka så stark smärta. Troligtvis är det en inflammation i tandköttet (pga tandfickor…?) som ställer till det så det är bara att hålla ut och hoppas att det går över. Blev positivt överraskad när jag bara behövde betala 250 spänn. En viss förtröstan i misären. Fick Citodon utskrivet så jag hoppas att de hjälper när det gör som ondast.

På en skala från 1 till 10, hur mycket användning känner du att du fått av den här informationen/monologen om min onda tand? Tio va? Jadå. Vassegod!

Helgen började med besök på sambons jobb och frukost på sjunde våningen. Vi körde en AW på BISe för där hade vi aldrig varit innan. Drack gott vin och försökte känna fredagspeppen, som aldrig infann sig så i stället för att dra vidare cyklade vi hem och körde en ”alone together”-kväll.

Vi var som jag nämnde i Köpenhamn lördag till söndag. Det var min födelsedagspresent till M som blivit något försenad på grund av sjukdom och livet. Båda var ganska trötta och disträ efter en lång vecka så det fanns inte så mycket ork till att slå på stora trumman med festligheter så efter en ganska tidig middag var vi tillbaka på hotellrummet innan klockan tio. På ett dygn hann vi i alla fall åka berg- och dalbana på Tivoli, prata framtid och drömmar, bada badkar, bli ovänner över en onödig grej, äta god mat i Kødbyen och besöka en pipaffär. Men det är dyrt nu att handla med dansk krona. Fy farao. Dumsnåljåpen i mig (ibland undrar jag om jag är smålänning i blodet) fick ångest över att allt kostade 50% mer. Som en kvälls-OB fast tvärtom. Hoppas att det blir billigare till nästa vecka för då ska jag dit igen. På måndag landar Erin!

Mattias är iväg på någon slags konferens-workshop med jobbet på ett lyxigt spahotell och kommer hem i morgon kväll. Efter att ha blivit väckt ett antal gånger av hans snarkningar i natt ser jag fram emot att få sova ostört, men hade samtidigt verkligen behövt lite tröstande pussar just nu. Och någon som lagar mat till mig för det orkade jag inte så det fick bli mackor och gröt. Tur att han är tillbaka i morgon.

Nu ska jag titta på någon serie eller film och vänta in tröttheten. Egentligen vill jag se I know what you did last summer men jag vet inte om det är en bra idé att se en skräckfilm när jag är ensam hemma en mörk novemberkväll. Kanske blir ett avsnitt Ally McBeal i stället. Jag tänkte lägga mig tidigt så att sömnen får göra sitt läkande jobb med den här infektionen. På fredag fyller jag år och då vill jag inte ha ont. Ingen förtjänar att ha ont på sin födelsedag.