Alla vaknar inte upp tryggt i sin säng

 

Du vaknar av en ilsken väckarklocka. Svär lite över att behöva gå upp så tidigt och lämna den sköna och varma sängen. Tänker att du skulle kunna ligga kvar där hur länge som helst. Hela dagen gärna. För usch, det är kallt på golvet och det är ju så tråkigt med det där vardagslivet. Kaffet är slut också. Hur ska du klara dig utan det där morgonkaffet? Dessutom har du tråkiga möten hela dagen och den där tvätthögen bara växer. Livet känns liksom lite extra tungt idag.

 

Tänk dig nu att du vaknar på ett helt annat vis. Av att en bomb sprängs i närheten. Utomhus hörs skrik och förtvivlan. Någon i hyreshuset gråter. Grannen ovanför för en massa oväsen och det låter som att han släpar någonting över golvet. Kan det vara en resväska? Plötsligt skjuter någon in genom fönstret. Ett hav av kulor träffar någonting. Din nya fina Kartell-lampa åker i golvet och går i tusen bitar. Du ropar till din familj att ta skydd, men det är för sent. Kulorna hann träffa och blodet vittnar att det inte går att rädda den du älskar allra mest. Din bror har klarat sig, och din lillasyster också. Då går det upp för dig. Du är i fara och måste fly för ditt liv. Lämna ditt hem och alla dina tillhörigheter för det finns ingen tid att ta med det. Alla foton, minnen, saker som du ärvt av dina föräldrar som du aldrig kommer se igen. Ni måste dela upp er för att öka chanserna för att överleva. Någon ropar på dig att hoppa på ett flak för att komma därifrån. Långt bort, till trygghet. I dina armar har du systern som förvirrat försöker förstå vad som händer. Som aldrig riktigt förstår varför det aldrig känner sig tryggt hemma. Som gråter för att det inte finns någon som hinner förklara varför människor skjuter och smäller, håller sitt gosedjur tätt intill. Rädslan gör ögonen svarta, men du tänker att ”jag är i alla fall inte ensam”.

 

Du springer allt vad du kan. Bort från bomberna. Bort från männen som skjuter. Du har inget val. Du måste kämpa för din systers skull. För om du inte gör det så kanske ni inte vaknar upp nästa morgon. En sak är säker. Du kommer nog inte vakna upp i dina varma säng från Tempur, köpa med en kaffe från Espresso House på väg till jobbet och komma hem tryggt till ett hem med fyra väggar och tak.

 

Sådär ser inte vår verklighet ut, men för många andra just nu så ser det ut så. Alla förtjänar att leva och inga barn ska behöva uppleva att se sina föräldrar bli mördade. Ändå händer det varje dag. Det gör ont i mitt hjärta. Ännu ondare gör det att se folks själviska argument mot att inte hjälpa de som är i nöd. Vi är ett samhälle med bra sjukvård, yttrandefrihet, bra arbetsförhållanden, gratis utbildning, 18 månaders föräldraledighet, jämställdhet, rent vatten, socialbidrag utan tidsbegränsning… and so on.

 

Jag tar det ibland för givet. Det tror jag inte att jag är ensam om att göra. Sedan såg jag det här och mitt hjärta brast. jag kan inte se det eller läsa om det och sedan bara gå vidare i min dag. Så jag har nu skänkt pengar till de som behöver dem bättre än jag. Jag hoppas att fler gör samma sak för även om Sverige inte kan hjälpa alla, så kan vi i alla fall hjälpa några. Det viktigaste är att visa att vi faktiskt bryr oss.