Att finna sin styrka

Jag sov förvånansvärt gott i natt. Antagligen tack vare träningspasset jag spontant hakade på igår. Stina har försökt få med mig på Bodypump i flera månader, men jag har alltid trott att det är för tufft för mig. Att jag inte ska orka eller känna något slags misslyckande om jag inte hänger med i passet. Så tänkte jag att ”någon gång måste jag ju prova på det”. Utan att överdriva så bestämde jag mig typ två minuter innan det började. Jag är så glad att jag gjorde det, för även om jag inte orkade fullt ut så fixade jag det. 

 

Jag vet inte varför jag ibland tvivlar på min styrka, när det gäller allt egentligen. Det är som att jag tänker att jag inte kan vad andra kan. Jag kan inte springa så långt. Hoppa så högt. Göra lika mycket. 

 

Vi hade en gruppövning under vår kickoff-dag i januari där vi skulle säga det vi är bra på och det vi kunde bli bättre på, sedan skulle de andra ge feedback. Mina kollegor sa så tänkvärda saker. Dessutom pratade jag länge med två kollegor som fick mig att inse att jag behöver fokusera mer på mina styrkor än det jag tror är mina svagheter. Ibland tror jag att jag underskattar min egen förmåga. Jag tänker ofta att jag inte kan göra saker så att det inte ens är värt att försöka. Fast varför skulle inte jag kunna göra allt det där som många andra kan? Jag HAR ju faktiskt gjort massor, just tack vare att jag varit stark nog att ta mig över hindren. Det ska jag tänka på framöver. Jag kan faktiskt göra nästan allt. Jag måste bara börja tro på mig själv. 

 

Ibland undrar jag om det har varit tack vare att jag hållit igång träningen under den jobbigaste tiden, som jag tagit mig ur det. Som att det varit min räddning. Oavsett vad så har det gett mig bättre självkänsla, och starkare muskler.