Balansen mellan privat och personligt på internet

Jag kikar in här lite snabbt medan ett pormask-plåster gör sin grej med mitt ansikte. Är det för övrigt inte ett väldigt otrevligt ord? PorMASK. Borde vara någonting man kan drömma mardrömmar om. Låt oss hoppas att jag inte sått ett obehagligt frö i era hjärnor nu. Förlåt i så fall!

Jag började skriva en text men insåg sedan att det var alldeles för privat för att jag skulle kunna dela med mig utan att känna mig obekväm. Så det får sparas till dagboksarkivet.

Den här veckan har varit lite svår kan jag i alla fall säga. Jag har sovit dåligt och varit väldigt trött på grund av besvärliga kroppsliga åkommor. Nej, jag är inte gravid, så de eventuella spekulationerna kan jag spricka hål på direkt. Däremot har jag en muskelknuta på livmodern som ställer till det. Det har gjort att jag känt mig ganska uppgiven och lite maktlös. Låt oss bara säga att jag i morgon ska äta blodpudding till lunch och är ett par dagar från att boka in ett blodprov för att kolla mina järnvärden. Det är INTE kul att vara kvinna just nu.

Med en personlig blogg, där jag ändå vill vara ganska öppen med att livet inte alltid är en dans på röda rosor eller rosa fluffiga moln, är balansen mellan det privata jaget och det personliga jaget ibland svårt. Vad är jag bekväm med att dela med mig till en massa okända människor? De flesta som läser bloggen vet jag inte vilka de är, och jag fattar hela den grejen, tro mig. Även jag läser bloggar utan att ge mig till känna. Det är väl det som gjort att många bloggar har försvunnit. För att det till slut blir svårt att dela med sig av det råa och riktiga i livet. Var går gränsen? Jag vill inte låtsas att någonting är som det inte är, samtidigt som jag inte vet vem som läser alltid och därför inte är bekväm med att lämna ut sådant som kan leda till förutfattade meningar. Hittar potentiella nya arbetsgivare till bloggen? Vill jag att kleti och pleta ska veta ditten och datten om vad som försegår i mitt privata liv? Sådant figurerar i mitt tankeflöde.

Sedan vet jag att jag har läsare som är medmänskliga, empatiska och intelligenta och inte läser med kritiska ögon, men ni förstår säkert hur jag resonerar. Jag vet att det jag skriver i den här bloggen uppskattas just för ärligheten och det okonstlade. Jag hoppas i alla fall att det fortfarande känns så när ni läser? För egen del får jag inte så mycket ut av en ytlig blogg där ingenting av innehavarens personlighet tillåts lysa genom. Där allt är perfekt och inget går att relatera till. Samtidigt kan jag bli lite avskräckt med alla som utan hämningar delar med sig av sitt allra mest privata som jag själv endast skulle dela med min partner eller bästa vänner. Vill vi verkligen veta alla de mest intima detaljerna?

På tal om bloggar kan jag verkligen sakna de som jag brukade läsa innan. Det är så många som slutat, vissa utan förvarning. Ändå har jag klickat mig in på bloggen lite då och då. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Försynt viskat, ”Herro…?” och mötts av ett sorgligt eko. När senaste inlägget som publicerades var april 2023, då vet man att hoppet nog är ute. Klipp in: emoji med ledsna ögon. Sedan finns det de där som tittar upp som gubben i lådan efter sju månader och levererar en klockren text (looking at you Elin Renck). Jag vill läsa genuina texter som griper tag i en och titta på bilder som inte är retuscherade till oigenkännlighet. Finns de bloggarna fortfarande någonstans? Jo jag vet, snacka om att kasta sten i glashus med tanke på frekvensen av inlägg här inne under vissa perioder. Jag ska bättra mig. Det är ju så kul att skriva när jag väl kommer igång.

Anywho. Här fick ni några tankar och funderingar från mig en sen fredagskväll. Nu ska jag se lite mer på Desperate Housewives och förhoppningsvis sedan sova en full natt utan avbrott. Wish me luck!