Bloggtexter och låttexter

Jag kom av mig lite i min nyvunna skrivglädje. Därav utebliven uppdatering här på bloggen. Ibland kommer texter upp i mitt huvud och skriver jag inte ner dem just då i det tillfället så glömmer jag dem. Det hände mig i förrgår senast. Jag ville verkligen klottra ner de där orden och meningarna svart på vitt, men var så hungrig och sedan försvann allting någonstans mellan frukostfixande och frukostätande. Jag borde verkligen bli bättre på att skriva ner de där tankarna som i sin tur ger mig inspiration till att skriva. Direkt där och då, oavsett i vilket tillfälle de dyker upp. I ett försök att rensa hjärnan lite så har jag börjat skriva dagbok igen i den här söta boken som jag köpte för flera år sedan. Vi får se hur det går med det framöver.

När det inte är bloggtexter som dyker upp i hjärnan så är det låttexter. Just nu är tydligen huvudet fullt av pojkbandslåtar från milleniumskiftet. I morse låg jag och nynnade den här balladen med Blue och i söndags var det Westlifes låt Angel’s Wings som fastnade. Ibland får jag låtar på hjärnan när jag vaknar mitt i natten eller på morgonen som jag inte kan skaka av mig förrän jag lyssnar på låten i fråga. Jag kan ligga där och ”tanke-sjunga” den i evigheter, ibland är den så inpräntad att jag inte kan somna om. Fast jag märker att det är extra mycket så när jag har PMS eller är stressad. Då snurrar hela tankeverksamheten som en högcentrifugerande tvättmaskin.

Mot bättre vetande tänker jag se det som ett tecken från ovan och sätta igång min boyband-lista medan jag bakar och fixar här hemma. Jo jag har faktiskt en sådan. När jag druckit upp mitt kaffe ska jag slänga ihop en smet till två limpor bröd och passa på att bära upp lite grejer på vinden.

Förresten, jag måste bara dela med mig av detta ”live”-framträdande av Angel’s Wings. Det är mycket som kan kommenteras här, som till exempel de illasittande, utsvängda (!) skinnbrallorna vilka borda ha begravts med år 2001 eller de överdrivet dramatiska ansiktsuttrycken. Eller det faktum att de låter exakt som i studioversionen = kan inte vara annat än playback. Jag minns att jag älskade Marks läspande röst när det begav sig. Jag var trots allt 15 år när det här albumet släpptes. På den tiden innan MP3-filer eller Spotify, då vi lyssnade på CD-skivor som jag brukade åka till Skivlagret ute vid Jägersro för att köpa.
Good times my friends, good times.

Jag har fortfarande kvar en låda med några album jag bara inte kan göra mig av med. Som den där signerade plattan med Kent, Michael Jacksons HIStory-album, soundtracket till Kristina från Duvemåla eller den sista CD-skivan jag köpte; Adele 25 som hon till en början inte släppte på Spotify.