But you don’t live downtown no more

I wish I’d see your face below, I wish I’d hear you wispering low

Idag är en sådan där dag. Då jag tänker att jag är knäpp som tror att det ska gå att bo 1000 km ifrån varandra och i två olika länder under två år. Ursäkta språket men fy fan vad jävla jobbigt det är. Helvete.
Om jag fick önska en sak just nu så skulle det vara att bara få ligga tätt intill och känna doften. Leka med de mörka hårstråna. Titta in i de där snälla ögonen som säger att jag är älskad och som ger mig sådan trygghet och ett sådant lugn. Det går inte att förneka längre för tårana bränner inte bakom ögonen, de rinner ner för kinden och ger mig huvudvärk.

Fastän jag verkligen inte är det, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Jag har så himla fina vänner och precis lärt känna en massa nya människor i min nya klass, men utan mon amour känner jag mig som ett pussel som fattas en bit. Som att en del av mig åkte till Paris för två veckor sedan. Och trots att jag vet att jag kommer bli omfamnad av den där underbara människan om två veckor så tänker jag redan på hur hemskt det kommer vara när vi ska säga hej då igen.
Hur ska jag orka?

No Comments

Anna

30 november, -0001 at 00:00 Svara

Usch, vav hemskt när det gör sådär ont! Det finns verkligen ingen känsla som liknar den, det är en sån molande ensamhet som bara finns i hjärtat… 😟 För min del gjorde det ondast i början, när vi försökte lära oss att leva tillsammans fast vi är på andra sidan jorden från varandra. Efter ett tag jag faktiskt den vardag jag i början ganska desperat försökte skapa mig, och det kändes mycket bättre efter det. Sen brukar jag tänka att smärtan är direkt kopplad till hur mycket jag tycker om honom. Så om det inte gjorde såhär ont att vara ifrån honom kanske det inte vore värt att vara tillsammans med honom ändå…? Vad har du för strategier? Hoppas du får en bra dag!