Coldplay concert 2016 @ Parken Copenhagen

Jag var som sagt på Coldplays konsert i onsdags. Om man bortser från den hemska hemresan så var kvällen en magisk upplevelse. Det var flera år sedan jag var på en konsert sist och detta var första gången som jag såg Coldplay live. Eftersom att jag hade köpt biljetterna redan i slutet på november så hade jag sett fram emot den här händelsen i åtta månader. Jag har nog aldrig bokat in någonting så långt i förväg men jag ville inte missa denna möjlighet.

Så gick Coldplay på och jag glömde allting i det verkliga livet. Jag kom in i min musikbubbla och njöt av varje sekund. Det börjar med A Head Full Of Dreams och hela stadion vibrerar av musik och skrikande fans. Här börjar en två timmar lång fest. Andra låten var Yellow (som ju är en av mina favoriter) handledsbanden vi fått när vi gick in började lysa i gult. Alla sjunger med redan från början. Det går inte att sätta ord på känslan och stämningen i luften.

Clocks och The Scientist var fantastiska. Under den senare låten blinkar hela stadion och en lyckokänsla strömmade genom min kropp. Det går inte att beskriva. Man märker att de verkligen ger allt trots att det är i slutet av en lång turné. De måste vara så himla trötta och urholkade. Ändå har de sådan scennärvaro. Chris Martin utstrålar sådan energi och pratar mellan låtarna. Jag tycker verkligen om att de verkar genuint tacksamma och överväldigade av att så många människor kommit för att se dem spela. Ljuseffekterna var helt otroliga, vilket gav ännu mer till upplevelsen. Under Birds skjuter de ut konfetti i form av fåglar och när Adventure of A Lifetime spelas så studsar det till slut omkring ett hundratal megastora ballonger ovanför allas huvud. Jag gillade även att de spelade några nummer på scenen i mitten, och att de helt plötsligt dyker upp på en liten scen bak i lokalen. Det enda jag tyckte var ett minus var att de som sagt inte spelade fler gamla låtar, och hade med två duetter med Rihanna och Beyoncé på playback. Det tar bort magin lite. Sedan att de spelade två covers var märkligt. De hade kunnat skippa en av dem. Det kändes som att mycket av den här konserten var för nya fans, och många gamla låtar var med i början vilket gjorde att det mot slutet mest var nya låtar. Jag tror att det hade gett en otrolig effekt att spara Yellow och The Scientist till senare i repertoaren till exempel. Såklart är det en turné som är kopplad till senaste releasen, men jag hade velat höra fler låtar från X&Y, som The Hardest Part eller A Message. I stället för Always in my head, som passar mer under en intim mindre spelning.

Sista numret var Up & Up vilket var den perfekta låten att avsluta med. När det var slut kändes det ungefär som dagen efter studenten. Anti-klimax. En blandning av eufori och ”är det verkligen slut nu?”. Jag har lyssnat på Coldplay de senaste två dagarna och vill tillbaka till den där känslan jag hade när jag stod mitt i ett hav av 46 000 människor som sjunger ”Nobody said it was easy, oh it’s such a shame for us to part”. Det var min första konsert med dem, men det är definitivt inte den sista.

//For translation of this post, click on ”About me” in the upper right corner, scroll down and choose your language in the Google translate widget.