Den finaste jag vet

Jag kom hem för ett tag sedan efter att ha pussat C hejdå på flygplatsen. Usch, det var riktigt jobbigt. Tårarna kom direkt när vi kramats en sista gång och han gick genom säkerhetskontrollen. Som tur var hade jag solbrillorna.

Det är så himla tufft. Men jag lovar er, att klarar man ett distansförhållande då klarar man allt. Trots flera veckor isär, tjafs och bråk de intensiva veckorna ihop då vi är vana vid att vara egen hand, ensamma måndagsmornar och söndagskvällar, tuffa perioder på jobbet/skolan, rumskompisar som förstör privatlivet, ofungerande skype-sessioner, kulturskillnader och språkmässiga missförstånd så har det hållt. Och jag kan ärligt säga att jag är minst lika kär nu, om inte mer, som jag var för 1,5 år sedan. Visst är alla förhållande som en berg- och dalbana då och då, men så länga kärleken och passionen finns där är det alltid värt att kämpa. Och jag älskar honom för att han respekterar mina val och uppmuntrar mig att följa mina drömmar och mål. För att han tycker om mig för att jag är annorlunda. Det gör honom till den finaste människan jag vet. Den jag vill dela mitt framtida liv med. Den jag är lycklig med.

Nu ska jag sysselsätta mig innan tårarna kommer igen. Tur att jag har fyra maskiner att tvätta i eftermiddag!