Det bästa av två världar
Jag måste erkänna att det inte var helt utan en känsla av vemod som jag lämnade Paris i tisdags morse. Trots att jag var där så länge som sex dagar kändes det på något vis nästan för kort. För ett halvår sedan ville jag inget annat än åka därifrån. Nu ville jag ingenting annat än att stanna. Samtidigt vet jag att det är på grund av flera olika anledningar som jag känner så och att det är här jag hör hemma just nu. Mitt hjärta däremot är delat mitt itu. En del är kvar i Paris och en del finns här. Den där delen i Paris har svårt för att släppa taget om det som en gång var. Livet som jag levde och som såg helt annorlunda ut än det gör nu.
Samtidigt är jag så tacksam att jag kan få det bästa av två världar. Jag är lyckligt lottad som har ett hem jag trivs i, ett jobb jag tycker om och en ekonomi som gör att jag faktiskt kan resa tillbaka med jämna mellanrum och njuta av Paris på riktigt. Jag är tacksam över att jag har så himla fina vänner kvar i Paris, vilket jag insett ännu mer efter denna veckan. Som öppnar sina hem, som ordnar en fest i min ära och som får mig att må bra bara av att vara i deras sällskap. Som förstår vad jag går igenom och som får mig att skratta. Jag saknar dem redan.
Fast nu är våren på väg och jag har lika fina vänner här. Jag behöver nog bara smälta allting. Landa igen. Påminna mig själv att Paris alltid finns kvar och att jag kan välja att bara lägga det allra finaste med mina år där på minnet.
