Det börjar bli ljusare nu

Det har varit lite upp och ner senaste tiden, som säkert den måttligt uppmärksamma läsaren kunnat avläsa från mina smått pessimistiska inlägg. Vintern har känts ovanligt lång det här året. Samtidigt som det aldrig riktigt blivit någon vinter utan bara en enda oändlig, grå höstdag. Den har aldrig tyckts ta slut. Lägg på tre månaders blödningar på grund av minipiller (till slut ville jag i princip operera bort mina äggstockar), kärleksstrul, regelbundna magkatarr-episoder, en sjuk mamma, högre utgifter än inkomster, saker i hemmet som gått sönder utan medel för att reparera dem, inre stress som lösts med att stoppa huvudet i sanden, symtom från utmattningsdepressionen för två år sedan och en sviktande självkänsla till följd av allt föregående. Jag har även insett att det både blir mer och mindre komplicerat med relationer ju äldre jag blir vilket lett till missförstånd och påfrestande konflikter.

Visst har det funnits många ljusstunder så tro nu inte att jag försöker måla upp någon misärliknande tillvaro, för så är givetvis inte fallet. Jag har även känt otrolig tacksamhet över mycket. Min familj, samhället, mitt hem, nya bekantskaper och trogna vänner, min egen styrka, genuina skratt från maggropen, soliga dagar i januari, endorfiner från dans och kärlek. Men det har i vissa stunder undanskymts av ledsamhet och förvirring. En jobbig känsla som jag ibland gått runt med dagar i sträck, nu senast förra veckan. Vilken jag försökt bota antingen med dåliga mat- och sovrutiner, att återgå till att lägga för mycket tid på sociala medier eller köpa saker jag egentligen inte haft råd med. Självdestruktivitet som kanske är bättre än överdriven alkoholkonsumtion, spelmissbruk och droger men samtidigt inte gjort mig något gott.

Igår morse hände dock någonting inuti mig när jag öppnade fönstret med den tredje havererade persiennen och lät solen lysa in på sängen. Jag hörde vårfåglarna kvittra och kände det där hoppet i magen. Där jag bara för några dagar sedan mest kände ångesten grabba tag om mitt innanmäte. Kanske var det tack vare det där en viss person sa i söndags kväll innan jag somnade. Ord som gjorde att värme strömmade från huvudet ner till magen. Kanske är det vetskapen om att våren faktiskt är nära. Snart kan vi vara utomhus i bara en tunn jacka. Jag får ibland påminna mig själv om att allting brukar lösa sig till slut. Jag kan känna glädje i någonting så primärt som fågelkvitter och för första gången på flera veckor upplever jag den där skrivlusten jag saknat de senaste månaderna.

Idag är förvisso den där solen frånvarande och jag har en stökig lägenhet att röja upp i, men det gör ingenting för det finns en kraft i mig igen som saknats sedan november. Jag vill inte jinxa det samtidigt som jag rider på vågen tills vidare och hoppas att inte medvinden mojnar. Till skillnad från igår när jag satt på mitt lokala favoritkafé med solens strålar som kastade skuggor på klinkerplattorna tänker jag tillbringa dagen hemma med diverse bestyr. Tända lampor med varmt sken och musik som ger energi. Som sagt. Kontraster i livet är fint. Jag behöver dem.