Det där som ger perspektiv på livet

I natt drömde jag att jag var tillbaka i Kapstaden. I drömmen står jag på ett lastbilsflak och när jag tittar upp så ser jag att jag befinner mig utanför Abaphumeleli Orphanage. Jag är således av någon konstig anledning i en av Kapstadens farligaste kåkstäder, Kayelitsha, mitt i natten. Det var det barnhemmet vi samarbetade mest med under tiden jag jobbade för ett volontärföretag i Kapstaden. Jag blir såklart överlycklig att jag är där, springer in på tomten och möts av Evelyn (som driver barnhemmet) och ett av barnen. Sedan minns jag bara att jag sov där och att jag reagerade på att grinden till huset inte var låst. Det är trots allt inte speciellt säkert i de områdena.

När jag vaknade hade jag en stark saknad efter det livet jag levde för några månader sedan. Jag saknar enkelheten och människorna som fick mig att se annorlunda på livet. Att ett barn kan bli helt överlycklig bara av att få tillbringa en dag på stranden eller av att leka med en fotboll som är tung av brist på luft. Jag märker att jag ibland blir väldigt irriterad när jag ser eller läser om folk som har det väldigt bra men som inte uppskattar det, eller tar det för givet. Svenskar som klagar över sådant som är lyx i många andra länder. Personer som klagar på att vi i Sverige inte har någon jämställdhet eller att vi ”hyllar feminism” genom att lägga tid och pengar på rosa plastsäckar för höbalar (?!) när det faktiskt finns länder där kvinnor inte har några rättigheter alls. Köphysteri och frustrerade modebloggare när den där väskan som den ”dör för” sålt slut. Suck… Don’t even get me started.

Självklart är inte jag något helgon. Jag klagar på sådant som egentligen inte är riktiga problem, slänger mat i onödan och köper prylar jag inte behöver, men jag märker att tiden i Sydafrika fick mig att se annorlunda på världen. Även om jag bara bodde där i fem månader, och inte jobbade som volontär, så blir jag lite stolt över mig själv när jag inser att jag fått perspektiv på mitt eget liv. För när jag irriterar mig över att cykla i motvind eller att jag har glömt köpa parmensan och måste äta pasta utan dyr lyxost, då får jag lust att ge mig själv en lavett för att på något vis ”snap out of it”. Skärp dig Christine, du har tak över huvudet, rinnande vatten, personer som älskar dig och pengar att köpa mat för. Allt annat är en bonus.

Mer än tidigare känner jag tacksamhet över mitt hem, mina närmaste personer, friheten vi har här i Sverige, skyddsnätet aka samhällsstrukturen eller att jag kan äta mig mätt varje dag. Det där är viktigt för mig. Att vara medveten om hur bra jag har det och inte ta det för givet. Jag hoppas att mina nära och kära påminner mig om det när jag klagar på den där tråkiga pastan utan parmesan. Det är synd bara att vi lever i en priviligerad västervärld där allt som har betydelse för vårt välbefinnande är det vi kan köpa för pengar, eller det som syns på sociala medier. Det är lätt att ryka med i processen.