Det som sätter spår på själen

Den här måndagen har mitt mående gått lite upp och ner. Ibland räcker det med en liten, betydelselös händelse eller en simpel mening från en person för att ångesten ska komma som ett brev på posten. När jag släpper garden och blottar det där som ligger några lager under ytan, men så kan jag inte hantera följderna av det. Det etsar sig fast som en igel på närminnet och orden upprepar sig i hjärnan likt ett eko.

Dessutom läste jag någonting som tog mig tillbaka i tiden. Till de där händelserna som gjort att jag aldrig riktigt vågar lita att jag duger. Påminnelsen om hur vissa upplevelser och erfarenheter hindrat mig från att våga tro på mig själv och andra. Hur glömmer man sådant som satt djupa spår i själen och självkänslan? Jag vet att det inte beror på mig. Jag vet att jag egentligen är stark och modig. Jag har människor omkring mig som älskar mig för den jag är och att allt det jag åstadkommit betyder någonting, men ibland känns allting så skört. Som att jag för alltid kommer vara rädd för att inte bli älskad för den jag är, med alla mina skavanker och svackor. Någonstans vet jag att de gör det, precis som jag älskar de i min närhet trots deras skavanker och svackor i livet. Det är lite som när jag tänker att jag inte vill vara till besvär då jag mår dåligt och därför låter bli att ringa mina nära och kära när det behövs. Samtidigt så vill jag att de ska kunna göra det om de mår dåligt eller behöver hjälp. Varför tycker jag själv att det är så svårt att göra det?

Jag antar att det tar tid och att det är någonting jag måste komma till acceptans med inom mig själv, även om det tar tid. Det är inte för att vinna sympatier eller för att någon ska tycka synd om mig som jag skriver detta. Jag har bara inte riktigt orken för att hålla upp en bekymmersfri och stabil fasad just nu. Allting känns lite förvirrat och ovisst för tillfället. Som att jag fastnat i limbo och inte riktigt vet hur jag ska ta mig vidare. Det är ganska jobbigt att känna så två månader innan min 35-årsdag.

När jag kom hem efter en eftermiddag ute så kände jag inte mycket till aptit. Tyvärr reagerar min kropp på det viset när jag är stressad eller känner mig lite ledsen. Jag ska i alla fall göra några mackor och sedan titta vidare på miniserien ”Unbelievable”. Om du gillar verklighetsbaserade, spännande och välgjorda polisthrillers så finns den på Netflix.