Don’t ever wanna have to go and give you up

Christophe ringde innan. De har flyttat idag. En våning upp, haha! Nu hade han snott det största och bästa rummet. Nice! Han sa att han saknade mig massor nu. Han känner väl som jag, så när men fortfarande flera dagar kvar.

Någon frågade om det är jobbigt att vara ifrån varandra. Ett distansförhållande är aldrig lätt, särskilt inte när man bor i olika länder. Kommunikationen brister ibland och det kan bli missförstånd. Värst är det att inte känna närheten. Vissa dagar har jag bara lust att ta ett sms-lån och sätta mig på första bästa flyg ner till Paris bara för att få somna med hans armar om mig.
Men man vänjer sig och jag själv går nog in i något slagt zombie-liknande tillstånd. Jag försöker att inte tänka för mycket på det och då blir det lättare.

Ibland åker vänners pojkvänner bort i typ 3-4 dagar och de håller på att gå under av saknad bara efter två dagar. Då blir jag nästan lite irriterad och tänker att ”Ja men hur fan tror du det är för mig då? Sist jag ens kunde hålla min killes hand var för 19 dagar, 7 timmar och 43 minuter sen och det kommer dröja 8 dagar, 17 timmar och 54 minuter tills jag får pussa på honom igen!”. Men sen är det ju vanan i det hela och det är svårast de första dagarna. Samtidigt går tiden fort och så länge jag har saker att göra och kan umgås med vänner så går det bra. Dessutom är jag ingen person som alltid måste vara med andra. Jag trivs bra på egen hand ibland.

Allt går om man bara vill och älskar varandra. Jag känner ju hur värt allting är när vi väl ses. Då är det som om tiden stått still.

Nu är det 6 dagar, 12 timmar och 52 minuter tills vi ses igen.