Drömmar om ljumma medelhavsbriser och inre harmoni

Jag vet att det är dödsdömt för min mentala hälsas skull att tänka att sommaren 2020 nu är över, men jag kan inte hjälpa att känna så. Idag blåser kalla nordvästliga och höstliga vindar över Skånes huvudstad som en påminnelse om att den svenska sommaren lever på lånad tid. Temperaturen kommer inte nå över tjugostrecket den närmaste veckan, något som jag motvilligt försöker acceptera. Inte för att det är kallt med 18 grader i slutet på augusti men jag tror att jag hade behövt en lite mildare övergång. Typ från 30 grader till 27, till 25 och sedan ner till 20 samtidigt som de där ljumma sydliga briserna långsamt går över till svalare septembervindar. En chans att vänja sig. Varför är det alltid så radikala väderförändringar i Sverige? Tropiska nätter som skiftar till tolvgradiga kvällar på 48 timmar.

Just nu längtar jag till varmare breddgrader. Utlandsbilder på sociala medier och bloggar under sommaren, som vittnar om kristallklart medelhavsvatten och pittoreska italienska gränder, ger mig rese-abstinens till det där som inte mitt hemland kan erbjuda. Jag kanske ska satsa på en oktoberweekend i Rom om corona och min ekonomi tillåter det?

Kolla bara så fint det kan vara där när det är ”torra kinder”-väder här.

Den senaste tiden har varit tuff emot mig på det mentala planet. Frustration, vilsenhet, bristande livslust, stressdrömmar, stel nacke och ångestpåslag var förra veckans tema. Egentligen är det inte särskilt lattjo lajbans på det fysiska planet heller men att stress resulterar i magkatarr är inte längre något undantag utan snarare regel. Jag försöker verkligen att inte stressa men det är svårt när flera saker i livet gör det svårt att känna mig lugn och harmonisk. Personer i min närhet som stjäl energi eller själviskt kastar omkring sig negativ energi, som om det vore deras rättighet att lägga över sina egna problem på mig. Sedan har jag såklart andra människor i min närhet som ger energi och omtanke, vilka jag i stället borde fokusera på. De förtjänar min tid mer än alla energibovar, men med en redan skör och känslig sinnesstämning i kroppen och själen blir det alltför enkelt att lyssna till hjärnspöken och djävulen på axeln. Sedan i vintras har förnimmelsen av en mild depression långsamt smugit sig på. Den där inre balansen – för att inte tala om motivationen – jag kände förra hösten är inte helt närvarande. Faktum är att jag inte känner mig så närvarande över huvud taget, men försöker med små medel återfinna den där sinnesfriden genom träning, ordentligt med sömn och en nyttig mathållning.

På tal om människor som skänker positiv energi och omtanke så sitter jag på Nyhavn med Clara sedan en timme tillbaka. Hon jobbar och jag håller på att skriva en jobbansökan. Eller jag har inte kommit särskilt långt ännu. Jag har alltså inte börjat. Med andra ord jobbar jag både effektivt och flitigt. Jag får nog jobba intensivt en timme till så att jag kommer någonvart och kan klappa mig själv på axeln vid dagens slut.

Förresten. Jag vet inte om ni saknat mig (eller jag vet ju en som faktiskt skrev att hon hade gjort det – tack E! 🤗), men jag har saknat er. Att skriva om mina tankar till någon som läser dem och känna er närvaro här på bloggen. Alltså jag känner inte er närvaro rent fysiskt, men ni fattar vad jag menar.

Jag återkommer inom kort. Till dess: Ta hand om dig <3