Hanoi – one of those cities

Vissa resmål jag besöker fastnar lite extra. De där platserna där det känns så naturligt att promenera längs med gatorna, ta sig fram med kollektivtrafiken eller prata med lokalbefolkningen. Hanoi var en sådan stad. Om jag blundar så kan jag se de lummiga, gröna gatorna. Jag kan höra vespornas envisa tutande och människornas sorl. Jag kan känna dofterna av avgaser och matos blandas i luften. Den ljumma temperaturen som känns behaglig mot halsen.

Det är så jag önskar att jag faktiskt kunde vara där igen. Jag älskade Hanoi och vill så gärna åka tillbaka dit en dag. Det är konstigt hur jag aldrig lockats av Asien under mina 33 år på denna jord och så åker jag dit för att hälsa på min syster, utan några som helst förväntningar, och blir totalt blixtförälskad. Blir det så för alla som åker till Vietnam? Jag kände i och för sig samma för Sydafrika. Hur kunde det ta mig tre decennier att besöka detta fantastiska land?

Det bästa med nya platser är att bara strosa omkring och gå vilse på smågator med spännande saker att titta på. I min värld så finns det inget bättre än att uppleva det där genuina och inhemska under en resa. Jag brukar låtsas som att jag bor där på riktigt, som att jag inte är på besök. Min förvirrade blick som är fäst i telefonen medan jag försöker lokalisera mig med hjälp av Google Maps, eller oförmåga att kommunicera på det lokala språket kanske avslöjar mig, men det gör inte så mycket. Jag känner mig i alla fall inte som en turist. Förutom när jag ber syrran ta femtioelva foton vid tågrälsen där tre västerlänningar har en fotosession en liten bit bort. Då inser jag att jag är precis som de. En bortskämd turist som gör vad som helst för en klassisk Instagram-bild.

På tal om resor så köpte jag två flygbiljetter igår kväll, en tur och en retur. Jag tänkte att jag skulle åka söderut i mars och fylla på D-vitaminförrådet. Vart jag ska åka? Till ett land jag inte besökt sedan sommaren 2011. Då var jag i en stad på den nordöstra kusten, men nu ska jag ganska långt ner. Det kommer kanske inte vara sol- och badväder men jag hoppas i alla fall på att få gå runt i t-shirt och skor utan strumpor.

Nu ska jag iväg och jobba. Den där resan söderut i mars får vara min morot dessa sista tråkiga vintermånader vi har framför oss. Jobba, jobba, jobba. Belöning, belöning, belöning.