En annan värld på andra sidan bron

I söndags tog jag tåget över till Köpenhamn. Det var verkligen perfekt väder. Strålande sol och mild temperatur. Jag tycker att det är en ganska stor kontrast att åka från Malmö till Köpenhamn, trots att de två städerna endast ligger en halvtimmes resa från varandra. Så fort jag stiger av tåget på Hovedbanegården får jag en förnimmelse av att befinna mig i en stad längre söderut på kontinenten. Husen är bättre bevarade på utsidan men håller inte riktigt samma standard på insidan, det ligger bagerier på varje hörn, turisterna myllrar förbi oavsett säsong och det råder en allmänt avslappnad men samtidigt metropolitansk stämning över hela staden.

När jag jobbade i Köpenhamn (under ungefär 1,5 år mellan 2014 och 2016) stannade jag ibland kvar efter att jag slutat eller så åkte jag över på helgen, men då hade jag ett pendlarkort. Nu kostar det så mycket att ta tåget över och med valutan idag blir man nästintill ruinerad efter en dag med lunch, fika och middag. Egentligen borde jag ju söka jobb där men tydligen ska Danmark införa passkontroll på grund av allt gängvåld i Malmö. Så jag vet inte om ett jobb på andra sidan bron är det smartaste draget just nu. Fast med tanke på att en lön på 35 000 DKK för tillfället omvandlas till 50 000 SEK, kanske det är värt det.

Som att det inte vore nog med att jag de senaste tre veckorna haft magkatarr, förkylning, munsår och järnbrist, så vaknade jag i morse med en vagel i ögat. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt denna sjukdomsserie. Idag tror jag i alla fall att jag stannar hemma och försöker ta det lugnt snarare än springa rundor på stan. Kanske är det vad min kropp försöker tala om för mig att jag behöver göra. Jag ska se ett till avsnitt av serien Vad hjärtat vill (äntligen har de släppt säsong 2 på Netflix!) och sedan ta tag i röran av disk och matrester i köket.