En dag på stranden mitt i vintern

Söndagen den 3:e advent 2016, en helt vanlig sommardag med en varm havsbris som drar in från Atlanten. Efter att ha hämtat upp barnen på barnhemmet i ett av Khayelitshas bättre kvarter – där de faktiskt bor i riktiga hus – åkte vi i två bussar ner till stranden som ligger precis söder om Kapstadens största kåkstad. Jag var egentligen ansvarig för sociala medier och marknadsföringen på det företag jag jobbade på i Kapstaden, medan Erica var volontäransvarig, men eftersom att det var veckorna innan jul så hade vi inga volontärer kvar som kunde följa med på den här stranddagen som vi hade organiserat för barnen på barnhemmet.

När vi anländer så möts vi av glada barn som stolt vill visa upp sina fina badkläder. Det är inte så ofta som de får lov att åka på en sådan utflykt, men med sponsorer går det att ordna. I bussen sitter alla tysta, de äldsta tittar drömmande ut genom fönstret medan de små pratar på iXhosa med deras caretakers, då och då hörs klickljud och skratt bakifrån, men aldrig skrik eller gnäll. När vi kommer fram och de små barnen får syn på det turkosblå vattnet som glittrar i förmiddagssolen så springer de lyckliga så fort de kan och slänger sig i det kalla vattnet. Vi vuxna nöjer oss med att vada i den lilla lagunen vars murar skyddar från de stora havsvågorna samtidigt som vi håller ett extra öga på de allra minsta. Barnens åldrar sträcker sig på detta barnhem från 1 år till 17 år. Ungefär hälften av de svarta badgästerna på stranden badar med byxor och t-shirts, någonting som inte är speciellt ovanligt. Det såg jag ofta på olika stränder både i Kapstaden och under vår roadtrip till östkusten. Jag undrade alltid över just det under tiden då jag bodde i Sydafrika; varför badar de med kläderna på?

När det blir dags för lunch får alla barn en smörgås på vitt bröd med riven cheddarost samt en saftflaska. Ingen klagar en enda gång över att de vill ha mer mat, eller att de är hungriga, trötta eller uttråkade. Inte ens när de måste sitta och vänta på att bussen ska åka två vändor. Det finns inga iPhones eller iPads. De bara sitter där och väntar tålmodigt medan de tittar på det stora blå eller människor som fortfarande badar.

När vi kommer hem börjar den minsta killen gråta. Han har en tre storlekar för stor avlagd våtdräkt med Spiderman på sig och inser först nu att den fina dagen på stranden är slut och att det är dags för mig och Erica att åka hem. Jag kramade honom hej då med löften om att vi snart skulle komma tillbaka och hälsa på. Det gjorde vi också, men efter den gången åkte jag hem och hann inte åka dit en sista gång.

Idag tänker jag på dessa barn. På den lilla pojken som bara kunde kommunicera på iXhosa och som satt på min höft medan han fascinerat studerade fiskmåsarna som flög över de stora vågorna. På tonårsflickan som berättade för mig att hon ville bli ”business woman” när hon blir stor och den smarta 8-åringen som var så duktig på matte. På Mama Evelyn som tar hand om alla dessa barn som om de kom från hennes egen livmoder.

Jag undrar hur de har det där nere på andra sidan jordklotet?