En hjälp på traven för att finna ro i själen

Jag har mått lite konstigt sedan helgen. Det är tack och lov bättre nu men början av veckan var hemsk, särskilt måndagen. Illamående, yr och ont i magen. En obehaglig och konstigt ilande känsla i hela kroppen. Ni vet när man bara vill krypa ur sitt eget skinn? Så har det känts. Efter ett tag förstod jag varför jag kände så. Jag har missat två dagar av medicinen jag går på sedan 1,5 år tillbaka. Detta har jag inte skrivit om här på bloggen. Vissa saker i mitt liv vill jag inte exponera ut på internet.. Samtidigt vet jag att det finns många som kan känna igen sig eller bli hjälpta av mina erfarenheter när jag skriver om dem. So here it goes.

När jag hamnade i en utmattningsdepression för två år sedan och hade gått ett tag i terapi lyfte min psykolog frågan om antidepressiv medicin. Då var jag väldigt skeptisk till det och sa gång på gång nej. Det fanns både en rädsla för medicinen i sig och att acceptera att jag var så sjuk psykiskt att jag tvingades ta medicin för det. När ångesten inte gick över och terapin inte hjälpte mig att omvända mitt ”state of mind” (som innebar att jag inte kände så mycket livslust), sa hon att ”Om du blir hjärtsjuk och tvingas ta medicin för att överleva, så gör du det. Varför skulle du inte kunna göra samma sak när det kommer till din psykiska hälsa?”. Till slut tog jag beslutet att prova för jag orkade inte med den tillvaron jag befann mig i. Första tiden mådde jag inte bra. Först kom de fysiska biverkningarna. Illamående, magont, rastlöshet i kroppen, svettningar, huvudvärk, trötthet och det konstigaste av allt var att jag inte kunde gäspa ”fullt ut”. Ni vet när man gäspar men kommer bara halvvägs? Riktigt obehagligt. Sedan kom den ökade ångesten och de konstiga drömmarna. Ett tag undrade jag om det var fel beslut att börja med en medicin som bara gjorde att jag mådde sämre.

Sedan vände det. Efter drygt en månad började jag märka en skillnad. Det var som att världen ljusnade, trots att vi hade börjat gå mot mörkare tider. Jag hade tillbringat hela våren och sommaren i en mörk dimma som nu lättade sakta men säkert. Jag fick tillbaka livslusten och den riktigt bedövande ångesten försvann. Hela hösten gick jag i terapi samtidigt som jag tog en ganska låg dos av SSRI-preparatet Sertralin. Det är inga lyckopiller som magiskt trollat bort min depression men de gav mig kapacitet att skapa en bättre tillvaro för mig själv. Jag orkade göra alla de där sakerna som leder till en god mental hälsa för min del. Sådant som stärker självkänslan och självförtroendet. Som att gå upp ur sängen på morgnarna och utföra vardagliga sysslor. Bygga och bibehålla hälsosamma relationer. Arbeta utan att brytas ner av min egen självkritik. Vistas i butiker och på barer utan att få panik av folkmassan och den höga ljudnivån. Leva utan begränsningar helt enkelt.

Det märks egentligen inte på mig att jag går på antidepressiv medicin, främst för att det är en så låg dos som inte påverkar min sinnesstämning så mycket. Det enda jag märker är att jag drömmer mycket och väldigt verkliga drömmar samt att jag lätt får värmevallningar. Förutom det är jag den Christine som jag var innan depressionen. Den där avgrundsmörka, ångestfyllda och fullständigt likgiltiga personen som tog över min kropp och själ under en tid har försvunnit. Jag blev helt enkelt mig själv igen. Såklart har det varit en lång process under vilken jag fått bakslag och återfall, men dalarna blir inte lika låga. Jag känner fortfarande empati, lycka, glädje, ilska, eufori och sorg. Skillnaden är bara att de negativa känslorna tar inte över hela mig.

När jag fick nytt recept utskrivet i måndags tog det två dygn innan utsättningssymptomen började försvinna. Egentligen är det lite läskigt att må så dåligt av att inte ta medicin som kroppen vant sig vid men det är ju för att jag slutade tvärt och var utan den i tre dygn. Tanken är att jag ska trappa ner i vår och sluta helt till sommaren. Tydligen är vintern ingen bra tid att sluta med antidepressiv medicin. Go figure.

På grund av att jag mått lite halvdant hela veckan har jag inte haft mycket till skrivlust, men nu börjar den komma tillbaka. Ikväll ska jag tvätta och städa så jag i alla fall slipper ha det som en konstant stress hängande över mig.