En julikväll i Paris bästa område (enligt min subjektiva åsikt)

Det har snart gått fyra månader sedan jag var i Paris. Då var det juli månad och sommar. Jag kunde gå omkring på de nötta trottoarerna i t-shirt och en sval kjol. När jag tog dessa bilder, vilket var kvällen innan jag skulle ta flyget hem till les pays Scandinaves (som fransmännen säger om alla länder norr om Tyskland utan att egentligen veta vilka som är de skandinaviska länderna), var klockan ungefär som den är nu. Strax innan kl 21 och någon halvtimme efter det. Det där kvällsljuset saknar jag nu. När det faktiskt fanns ett kvällsljus och solen fortfarande stod högt upp på himlen lagom till eftermiddagskaffet.

Bilden ovan är ifrån Avenue de Clichy, som de med normal syn kan skåda med hjälp av gatuskylten. Jag gick en snabb tur till Monoprix innan de stängde och hann precis handla mina sedvanliga prylar som jag alltid köper med hem till Sverige innan väktaren vid dörren började sjasa ut kunderna. Ni vet när man går till mataffären här i Sverige och nöjt hinner slinka in fem minuter innan stängning? Det går inte i Paris. Där stänger de dörrarna en kvart innan de ska stänga. Inte en minut senare än kl 21:00 tänker de jobba. Fast jag kan förstå det för jag minns när jag jobbade som butiksmedarbetare för en herrans massa år sedan. Det var så himla irriterande med de där som stod och fingrade på grönsakerna eller hade beslutsångest över vilka chips de skulle ha till fredagsmyset när klockan var 20:02 och allt man ville var att komma hem för att hinna sova sju timmar innan det var dags att packa upp varorna på lördagspasset.

Nu kom jag av mig lite. Det var inte de forna åren som kassa-slav på Lidl jag skulle skriva om utan en av mina favoritgator och mitt absoluta favoritområde i Paris.

Efter att jag bunkrat upp med kokosyogurt från Mamie Nova och annat som jag egentligen inte behöver, så promenerade jag tillbaka till mitt hotell igen längs med rue Legendre.

Rue Legendre är en av de längsta gatorna i hela 17:e arrondissementet och sträcker sig från Place du Général Catroux till metrostationen Guy Moquet (vilket kan ses som slutet av 17:e arr och början på 18:e arr). Det är en ganska stor kontrast från Avenue de Clichy och kvarteren åt nordost jämfört med hur det är när man går västerut mot Batignolles och resten av det 17:e arrondissementet. Då förändras det från ett ganska multikulturellt område till ett hipstermecka för medelklassens 70- och 80-talister. Överallt ligger trendiga barer, mellandyra klädesbutiker, brasserier med överpriser och nyöppnade konceptrestauranger.

Väl vid Place du Dr Félix Lobligeois, där rue des Batignolles slutar (och där jag bodde i ett halvår), ligger hjärtat av området. Enligt min åsikt i alla fall. Det går inte att låta bli att älska ett kvarter i Paris dit turisterna ännu inte funnit vägen och där det ständigt är liv och rörelse, även en tisdagskväll innan semester börjat för de skoltrötta fransmännen. För parisarna finns det ingenting som heter ”fredagsmys” eller ”lägga sig klockan nio en måndag”. Det finns för många goda viner och tillfällen för sociala tillkomster för det.

På tal om vardagskväll så ska jag utnyttja min till att packa och rensa upp i köket. Om jag orkar så kanske jag kilar ner och hämtar påsen med julpynt också. Tyvärr så har jag oftast som mest energi på kvällen. Lite som fransmännen då vill säga. På gott och ont. I morgon måste jag ta mig upp tidigt så om någon timme borde jag nog börja varva ner. Dricka lugnande te och meditera. Som sagt, jag borde.