En måndag i livet

Idag hade jag lika gärna kunnat ha en skylt hängande runt halsen där det står ”WALK ALL OVER ME”. Jag är verkligen inte den där snabbtänkta, självsäkra och hårdhudade läraren den här måndagen. Sedan är det den där eleven som gärna vill trycka på mina knappar gång på gång och jag känner hur frustrationen kokar inom mig. Eleverna kan sniffa till sig det på en mils avstånd och de är inte direkt extra snälla för den sakens skull. Jag saknar redan min kollega som gått på mammaledighet. Hon var mitt bollplank och trygghet. Som tur är har jag i alla fall väldigt härliga kollegor som påminner mig om att jag inte är ensam, vare sig det handlar om arbetsuppgifter eller känslor som dagen väcker. Jag berättade för min chef om vad en elev hade sagt. Hon skrattade till, log och sa ”ta inte åt dig”. Det gör jag egentligen inte men ett litet så föds med självkritiska tankar.

”Jag kanske inte är bra nog?”
”Har eleven rätt?”
”Vad tusan håller jag på med?!”

Tänk hur en 11-åring kan påverka en vuxen, bildad och erfaren person egentligen? Trots att de är barn som levt en tredjedel av mitt liv och som har en begränsad nivå självinsikt och kunskap. Det känns skönt att skriva det som en bekräftelse på vad jag egentligen redan vet. Dessutom missade jag min lunchrast för att jag glömde bort att jag bytt schema och fick för mig att jag skulle vara rastvakt.

Jaja, det är måndag. De får lov att vara lite såhär. Jag överlevde i alla fall dagen, med hjälp av djupandning och några After-Eight. Nu ska jag strax in på ett möte och efter det kila hemåt illa kvickt.