Excusez-moi mais je suis suédoise
Jag har nu sökt till Komvux-kurser på distans samt två ky-utbildningar i höst. Då håller ni tummarna va?
Åh det är så kul att läsa om er! Synd att inte ”alla” skriver men jag antar att det finns läsare som inte vill avslöja att de läser bloggen, haha! N’est-ce pas? 😉
Jag måste svara till Sophie som skrev en så rolig grej!
Haha, du har så rätt! Jag är en väldigt svensk person i grunden tror jag. Bekväm, lite för ärlig och otroligt cynisk när det kommer till människor jag inte förstår mig på. Där är jag väldigt generaliserande och kritisk till samhällen och system som inte är som jag är van vid. Sen att jag har otroligt svårt för att lita på människor hjälper ju inte direkt(det finns typ 3-4 personer i mitt liv som jag litar på med mitt liv). Jag äter inte croissants till frukost utan jag kör på min gröt eller knäckemackor. Jag föredrar mysiga caféer med soffor framför ett brasserie(att tillgägga: en uteservering är en annan sak, då är det riktigt trevligt) med metallstolar och en bar som inte blivit renoverad sen 1986. Jag tycker inte om att gå inne med skor på om det inte är en fest, hemma hos mig ska det vara mysigt och rent. Jag har inte tålamod att stå i kö i en halvtimme på H&M utan vill att allt ska gå snabbt snabbt(okej kan ha att göra med att jag jobbat på Lidl…yrkesskadad).
Samtidigt har jag bara bott här i ett år och på ett år hinner man inte riktigt förstå och se allt det där som kan vara så mycket enklare. Jag har anpassat mig massor efter fransk mentalitet men samtidigt är jag ju svensk i grund och botten.
Jag har haft ganska många motgångar och fått erfara en hel del lögner, svek och bullshit under mitt år här och det är nog därför jag har lite taggarna utåt vad gäller fransmän och detta samhälle. Jag fick aldrig riktigt njuta under min höst här t ex eftersom jag var upptagen med att flytta runt en massa. Jag flyttade till en kvinna itidigt i höstas jag skulle hyra ett rum av och efter en vecka så kom hon helt plötsligt på att hon inte ville ha någon inneboende(hon hade nog personliga problem och verkade lite labil, gick på en diet bestående av kokta grönsaker och frukt…). Då hade precis min syster två dagar innan bokat en resa till Paris och jag visste verkligen inte var jag skulle bo. Först sa hon att jag kunde bo kvar tills efter min syster varit där men ändrade sig dagen efter. Det var första gången på två månader som jag ringde min mamma och grät. Jag var helt panikslagen. Sådana erfarenheter gör inte direkt att man känner förtroende för människor.
MEN, bara så ni vet så är jag en väldigt snäll och öppensinnad person. Jag dömer ingen utan att ha all fakta innan och under det här året så har jag verkligen förstått hur svårt det måste vara för alla invandrare som kommer till Sverige. Särskilt så som svenskar är när det kommer till främlingar!
Aja nog babblat. Jag vill säga tack för din kommentar. Du slog huvudet på spiken Sophie och det fick mig att tänka. Jag ska verkligen försöka lägga min svenskhet åt sidan i fortsättningen och vara lite mer openminded. Je vais être un peu française à la place! 😉
Nej nu måste jag städa hörni. Mitt rum är riktigt stökigt. Disk, kläder överallt, smutsigt. Dessutom hittar jag inte min iPod. Den ligger väl någonstans här i röran, haha!
À tout à l’heure!
No Comments
Ferferi
Bra skrivet Christine och jag förstår dig. Har själv varit med sådana situationer och biten med invandrare… Jag ringde hem till min mamma när det var som mest kaotiskt, när jag vände och vred på varenda cent, inte hittade jobb, inte hittade boende och bara förklarade hur tacksam jag är över allt de gjort för mig som barn (då de kom till Sverige som flyktingar). Jag förstår inte hur de, förutom att varken kunna språk eller system dessutom lyckades uppfostra och ta hand om mig och sina syskon. Att vi hade mat på bordet varje dag var något vi tog för givet men som jag nu inser var en bedrift. Så bra skrivet verkligen.
FUN & FEARLESS IN BARCELONA - Livet vid Medelh
Lycka till! Hoppas du kommer in på det du sökt! Själv kom jag bara på reserv på kurserna jag sökte, buhu 😟
Karin i Nice
Vad duktigt! Åh vad jag saknar min kamera när jag ser dina bilder, så trist att inte kunna fota till bloggen!
Anna
Bon, ma petite Sophie, jag undrar hur du skulle se på saken om du inte pratade ett ord franska, aldrig hade varit i Frankrike och tog ett jobb som Au Pair i en fransk familj.
Det du skriver, Sophie, är ett levande bevis på fransmännens brist på inlevelseförmåga och förståelse för ANDRAS situation och andra kulturer. Det är alldeles för lätt att sitta på sitt franska arsle och döma andras upplevelser. Att komma som invandrare till ett annat land är förbannat svårt och komplicerat. Det tar tid att hitta sin identitet i början och det är absolut NÖDVÄNDIGT att få lufta sina känslor, snacka skit om fransmännen och få ur sig allt negativt. Först DÅ kan man börja lära sig uppskatta det positiva. Jag har själv bott 7 år i Frankrike och vet idag att mycket av den negativa energi jag fick från fransmännen bygger på komplex och rädsla från deras sida. Fransmännen är otroligt dåliga på språk, de är skiträdda för att säga fel och göra fel (merci Descartes) och först när man som utlänning fattat vad som ligger bakom fransmännens taskiga attityd kan man bemöta dem på ett annat sätt och därmed få tillfälle att uppleva Frankrike och fransmännen med helt nya ögon.
Jag tycker du ska ta och vifta den franska fislukten ur brallan och ta och ge dig ut i världen. Först då har du tillstånd att öppna käften. Pardon my French.
Sophie
@ Christine – je te souhaite plein, plein de courage ! Ta sincèrité est touchante et tu as tout à fait raison d'être un peu française 😉 Profites à fond de ton séjour en France !! Xx
@ Anna – sa ledsen jag blir av att läsa kommentarer som din sa praglade av bitterhet och oförstaelse…
Naturligvis är det svart att komma ensam till ett främsmande land – jag har själv bott i England, USA och Spanien pa egen hand. (I England tillbringade jag ett ar pa internat vid 11-ars alder – vilket vissa stunder absolut var tufft men otroligt lärorikt. Spanien ett Erasumus-utbyte, NY ett internship pa 1 ar. )
Jag talar fyra sprak flytande och har haft förmanen att resa mycket under min uppväxt, vilket jag värdesätter nagot enormt. Mina vänner talar alla flytande engelska eller spanska, de flesta bada. Att fransman skulle vara daliga pa sprak ar framfor allt sant pa landsbygden (eller i vissa sociala grupper). Okej, manga har en accent, men whatever?! Det har svenskar, spanjoner och indier ocksa… 😉
Jag har inte under nagra omständigheter känt mig manad att patala hur mycket bättre jag som fransk/svensk/europé är än t ex amerikaner. Jag älskar USA! (Trots att man är utsatt när man kommer ensam till ett land langt borta, ibland blir sviken och utnyttjad av sk "vänner". Det gäller att se att det inte är typiskt för NY; ibland har man otur ! Det händer i Umea, London och Köpenhamn ocksa… ) Amerikanare är underbart lätta att fa kontakt med, det finns otroligt manga fördelar professionelt i anglosaxonska länder jämfört med Sverige och Frankrike.
Jag tycker inte att det ena utesluter det andra, det är allt !! Jag älskar saväl Paris, som Stockholm… Och jag förstar inte varför jag inte kan rada andra att göra detsamma utan att vara "komplexerad och rädd" samt "sakna inlevelseförmaga" 😉. Själv klart, jag skulle ha svart att satta mig in i din situation (som jag överhuvudtaget inte kän
Anna
Sophie: Ca va alors 😊
Jag har bott och arbetat tillsammans med fransmän i snart 20 år, och känner idag inget behov av att snacka skit om dem. Däremot snackar de flesta fransmän jag känner som bor i Sverige skit om svenskar och jag kan känna igen mig i mycket. Jag lever idag som en fransyska, handlar min mat på marknaden efter säsong, bjuder hem folk på middag mitt i veckan och har nästan uteslutande franska vänner. Jag talar oftare franska än svenska, trots att jag bor i Stockholm stora delar av året.
Jag har bl.a. studerat engelska på universitetsnivå tillsammans med fransmän (Sorbonne Paris IV) och vissa av dem låg på svensk högstadienivå om ens det. Undermåligt är bara förnamnet. Men vad bra att du har andra erfarenheter. Jag tror också att saker och ting förändras snabbt i Frankrike. Det är på tiden, för ni ligger efter.
Jag har som sagt bott 7 år i Frankrike, 1 år i Belgien och snart 15 år i Grekland och har stor erfarenhet av kulturkrockar. Det är vardagsmat för mig.
Avslutningvis: Visst ska man inte dra alla fransmän över en kam, men de fransmän som svenska Au Pairer ofta möter är överklass med direktörskomplex. De utgör en ganska liten del av dagens Frankrike, men det är svårt att veta när man precis anlänt som nykläckt Au Pair och får börja dagen med att plocka upp Madames skitiga trosor som hon spritt ut över halva huset. Bara ett litet exempel från en verklighet jag upplevt.
Allez, bon vent Sophie!