Fight-or-flight

Jag har tänkt uppdatera här flera gånger. Sedan går tiden och jag skjuter på det, som med mycket annat. Det praktiska såsom det emotionella. Hur lär man sig att inte prokrastinera alls? Under mina 38 år har jag fortfarande inte lyckats klura ut det. Jag insåg förresten alldeles nyss att jag fyller 39 om drygt tre månader. Det känns… sådär. Hur hände det? Jag som känner mig som 18 ibland. Totalt clueless och osäker. Kanske kan det vara bra ändå att bli så gammal, eller ung om man nu är mer av en ”glaset halvfullt” kind of person. Jag väntar fortfarande på att bli vuxen och vis. Mogen ni vet. Inte slänga ur mig barnsliga argument i bråk med killen eller byta kläder tio gånger för att jag inte tycker att någonting sitter fint. Sådant gör man väl inte som vuxen?

Just nu befinner jag mig i ett tillstånd som jag inte riktigt kan sätta ord på. Känslorna är på utsidan men jag känner inte så mycket för saker och ting. Jag gråter hela tiden men känner mig samtidigt lite likgiltig. Söker konflikter men orkar inte argumentera. Är arg och besviken. Jag känner inte någon lust för det jag annars brukar känna lust för. Insåg idag att den där svackan jag tänkte att jag var i, nog snarare kan vara en lätt depression. Eller så är det för att jag slutade med mina p-piller (hade Qlaira men mådde inte bra av dem) och nyss hade ägglossning för första gången på nästan ett år, men oavsett vad så kan man ju inte leva på det viset. Jag säger då det, ibland är det fan inte kul att vara kvinna, eller människa för den delen. Djuren kanske har det bättre? Katter lär ju ha ett ganska chill liv. Förutom vilda smådjur som varje dag måste fly från rovdjur med kortisolnivån i halsgropen eller elefanter som vandrar 50 mil för att hitta vatten. Nu när jag skriver detta så inser jag hur bra jag har det och att jag ska vara glad över att inte vara en törstig elefant i Kalahariöknen. Min fight-or-flight response kommer inte från hot från farliga djur, utan snarare mina egna hjärnspöken och vardagsstress. Perspektiv, Christine. Perspektiv.

Jag har semester sedan onsdag förra veckan och kommer ha det tio dagar till. Jag har kanske inte lyckats så bra hittills att ladda energi, särskilt inte när jag tillbringade flera timmar på Emporia en regnig söndag i semestertider efter att barnbidraget landat in på föräldrarnas konto. Stresspåslaget där var inte nådigt, men kidsen i sällskapet var i alla fall nöjda. När man inte riktigt vet vad man vill och behöver så är det svårt att lyssna på magkänslan. Nu försöker jag lära mig av tidigare misstag och aldrig mer besöka ett köpcentrum när jag inte har energi för det. I stället vill jag träna, äta nyttigt, vara ute i solen, sova mycket, äta glass och läsa böcker mer än jag skrollar på mobilen. Det där Instagram-flödet är döden för självförtroendet och nöjdheten över sin egen tillvaro så den appen rök nyss. Swosh så var den avinstallerad.

På tal om sova är det precis vad jag ska göra om en liten stund. Ska bara läsa lite.