Från en invandrares perspektiv

Jag har en del utländska vänner här i Sverige och det är riktigt intressant att se hur alla mina utländska vänner här i Sverige uppfattar det svenska systemet och den svenska kulturen. Både de som bott här en längre tid och de som fortfarande är relativt nyanlända. För det som är normalt för oss kan vara väldigt främmande eller märkligt för någon som kommer från ett annat land. Som det ju är för oss när vi flyttar utomlands.

När folk dessutom reagerar på ett sätt som jag själv reagerat på när jag bodde i Paris, blir jag nästan lite full i skratt. Jag menar, när jag bodde i Paris så kunde jag sitta och debattera med fransmän om varför Sverige är bättre än Frankrike (man blir så himla patriotisk när man flyttar utomlands), diskutera France vs. Suède med mina svenska vänner och nästan slita av mitt hår av frustrationen av all komplicerad byråkrati. Det var så många gånger jag kände mig utnyttjad och missförstådd för att jag inte pratade perfekt franska. Jag har försökt förstå grejen med att som vuxen sitta och titta på dubbade filmer, förundrats över att en kvinna kan gå tillbaka till jobbet efter 3 månaders mammaledighet och lärt mig att tålmodigt sitta ner under en 4-timmarslunch.

På festen i lördags så hamnade jag i en diskussion med tre personer som flyttat från olika platser för att bo i Sverige. Det blev lite av en klagogrupp och efter ett tag kunde jag inte låta bli att tänka, ”men gud, höll jag på sådär när jag bodde i Paris?!”. Jag tror att de efter ett tag glömde bort att de satt och diskuterade allt det där MED en svensk. Mycket av det de sa var kritik mot det svenska samhället och systemet. Att man aldrig får ett konsekvent svar från myndigheter, banker och företag. Att det är dålig service i butiker och på kaféer. Svenska högskolor och universitet ligger på mycket lägre nivå än amerikanska.

Ibland håller jag inte med alls. Särskilt när folk inte har något hållbart argument. Den där dåliga ursäkten att det inte går att lära sig svenska eftersom att alla pratar engelska köper jag inte. Vill man så kan man. Andra gånger är jag enig med deras åsikter. Som bristen på spontanitet. Att svenskar inte vet vad artighet är för för något (hur kan det vara så svårt att yttra orden ”tack”, ”hej” och ”ursäkta”?). Att vänskapsrelationer är rent generellt ganska ytliga och att vi hellre nickar instämmande i en diskussion även fast vi inte är eniga för att ”inte skapa dålig stämning”.

Samtidigt har jag bott i en stad där man behöver vassa armbågar, en stor dos cynism och ett enormt tålamod för att ens stå ut. Man kan aldrig kan förvänta sig god service på restauranger eller i butiker. Fransmän är väldigt privata och släpper inte heller in andra så lätt, om de inte bott utomlands. Är man amerikan till exempel så är detta tre trappsteg ner, medan jag har hoppat upp tre trappsteg när jag flyttade hem. Allt är relativt.

Det kan vara roliga grejer också som man inte tänker på. Typ som att de flesta här i världen inte tycker om saltlakrits, eller att vissa blir chockade över hur liberala vi är som till exempel solar i bikini i stadsparker. Min tyska vän reagerade på hur fräscha våra ICA-butiker var och det stora sortimentet med frukt och grönt. Sådant man som svensk inte reflekterar över.

Jag ser saker ur andra synvinklar och det är så lärorikt. Att förstå hur andra har det och hur lyckligt lottad jag är som kunnat flytta till ett land utan att behöva ansöka om visum. Jag behövde inte leva på lånad tid med rädsla för att jag kanske skulle vara tvungen att lämna landet. Samtidigt är det viktigt att inte bli för bitter och att komma ihåg att man inte är ensam där man sitter. Det finns många andra som är i samma båt. En båt som står emot de flesta stormar, om man bara kommer ihåg att hålla i sig.