Från noll till hundra
Jag slutar aldrig förundras av hur enkelt folk glömmer bort det som en gång stängde ner (nästan) hela vårt samhälle. För ett år sedan var det otänkbart att åka kollektivtrafik med minsta lilla snuva, särskilt att sitta bredvid någon. Var man sjuk stannade man hemma, basta. Nu är allt glömt. Idag är andra gången på mindre än en vecka jag sitter ett stenkast från någon på bussen som uppenbarligen är förkyld. Vissa har inte lärt sig.
Jag vet att jag försvann där förra veckan. Det blir minst sagt överväldigande att gå från noll till hundra efter flera månaders arbetssökande utan fasta vardagsrutiner. Förra veckan försökte jag mest bara hitta ett bra sätt att balansera jobb, sömn och vettig mathållning. Jag har lagt mig vid nio varje kväll och läst en bok innan jag somnat senast kl 22.30 (med vissa undantag eftersom att jag egentligen är en kvällsmänniska). Försökte läsa något annat än deckare men insåg att jag just nu inte orkar med någon komplicerad litteratur. Likadant med serier och filmer. Feelgood eller action jag redan sett funkar bäst just nu. Jag måste bara ge mig själv tid att anpassa huvud och kropp till tidiga morgnar och heltidsjobb. Det känns redan lättare så jag tror att min kropp börjar anpassa sig.
I övrigt mår jag bra. Någonting hände med mitt mentala mående så fort jag började jobba igen. ”Du mår verkligen bra när du får jobba”, sa M till mig i fredags. Så är det. Självförtroendet och självkänslan fick sig en boost av att göra någonting jag tycker om och kan bemästra. Även om prestationsångesten spökade i början, och det där förbannade ”imposter syndrome” som är vanligt för oss överpresterande personer. Men det är nog bra också. Det håller min nyfikenhet igång och med goda prestationer höjs självförtroendet. Framförallt påminde mig om det jag lärt mig i terapin – att göra mitt bästa räcker.
Jag trivs i min nya roll. Jobbet känns givande och utvecklande, jag lär mig en massa nya saker och kollegorna är roliga, duktiga och snälla. Jämfört med den förra tjänsten där jag kände mig malplacerad så är det underbart att få göra det jag faktiskt känner mig hemma i. Jag är väldigt tacksam just nu.
Helgen var precis så som jag ville ha den. Kramas med min pojkvän, äta frukost länge, se på film, gå omkring i morgonrock fram till lunch, träna, prata skit med vänner, laga mat, gå en promenad i solskenet och så hann jag med lite shopping också.
Jag skrev det här inlägget på bussen men hann inte lägga upp det. Tog en mikropaus för att skriva klart men behöver återgå till jobbet nu. Vi hörs snart igen.
Tingeling!
