Gamla tårar och nya örhängen

Idag hade jag en typisk känslig lingonvecka-dag. Det är inte ofta som jag gråter nuförtiden faktiskt. Jag känner mig sällan så pass ledsen som jag kunde göra när jag var deprimerad och hela min värld gick i gråskala. Förutom när jag tittar på en film med sorgligt eller blödigt och lyckligt slut. Eller har mens dårå. Då kan jag böla av att läsa en artikel om en hund som räddats ur ett brinnande hus (fastän jag inte ens tycker om hundar särskilt mycket) eller får en teckning av en elev där det står ”Christine är bästa läraren” följt av ett hjärta. Fast inte ens då gråter jag särskilt ofta.

Idag grät jag däremot för första gången på flera veckor. Ingenting gick som det skulle, jag började få magkatarrkänningar och jag kände mig så misslyckad för att jag är så känslig för stress denna veckan och inte kan hantera saker på ett bra vis och jag märkte att en kollega blev irriterad över det. Tårarna bara kom och gick inte att hejdas. Så jag satt där i min ensamhet och snyftade. Torkade bort snoret på ärmen likt en trotsig Astrid Lindgren-karaktär medan jag under några minuter tyckte synd om mig själv. När tårarna var slut och spänningen i kroppen lättat gick upp till personalrummet och hällde upp en kaffe. Jag blev glad när jag såg att min kompis och numera vän S satt där och kollade på sina sedvanliga YouTube-videor. Med koffein i ådrorna kändes det lite bättre när jag fick skratta åt våra sedvanligt knäppa samtalsämnen.

Jag är trött som jag vet inte vad ikväll men har en konsert inbokad tillsammans med Louise och hennes trevliga kompis Jonah, så det ska jag iväg på nu. Och jag har mina nya favoritörhängen på mig.

Från H&M.