Hasta Luego

Även om jag redan har besökt Barcelona en gång så fick jag under den här resan en annan bild av staden. Kanske för att jag 2011 (då var jag 27 år) åkte dit för att besöka min syster som då bodde i Barcelona och levde loppan under sina sista tonårsmånader. Nu fick vi båda en annorlunda upplevelse i en lite lugnare stadsdel än de de party-kvarteren hon hängde i då.

Jag älskade alla de vackra husen med iögonfallande fasader. Lummiga alléer i Eixample där träden gav skydd från den stekheta solen. Smala gränder i El Born med spännande små butiker som sålde handgjorda och unika varor. Det är nästan så att jag hade kunnat åka dit en gång om året, bara för att det finns så mycket att se och uppleva. Såhär i efterhand kan jag önska att jag öppnade upp för att se de kulturella sevärdheterna lite mer än vi gjorde men Barcelona finns kvar. Kanske får det bli ett besök där igen under lågsäsong.

Jag tog ganska mycket bilder under de fem dagar vi var där, vilket gärna påpekades av mitt kära resesällskap. ”Nu går vi från punkt a till b, Christine, utan att du stannar var hundrade meter och fotograferar”, sa mamma med bestämd röst när jag för femtioelfte gången riktade kameran mot en fotogenisk byggnad. Samtidigt som syrran suckade uppgivet åt att hennes dagsplan återigen ruggades en aning. Hon är planeraren i familjen, om man säger så. Mamma vill gärna shoppa, titta på konst och måste få sitt förmiddagskaffe till varje pris. Även om det intas på eftermiddagen. Att få fotografera är egentligen min enda preferens när jag reser (förutom god mat, glass och planlöst flanerande såklart). Jag kan få ångest om jag känner att jag missar en massa ovärdeliga fototillfällen som bara kommer once in a lifetime. Någon som känner igen sig?