Hormones all over the place

Jag har minst sagt varit i obalans den senaste veckan, vilket troligtvis är på grund av att jag börjat med p-piller. Humörsvängningar, illamående, magknip, emotionell och en svajande självkänsla när det kommer till sådant jag annars inte tvivlar på. För att inte tala om offerkoftan jag gärna dragit på mig i olika situationer. Oj vad synd det har varit om mig ska ni veta! Både charmigt och attraktivt kan jag tro. Man kan minst sagt säga att jag inte känt igen mig själv. I söndags kväll bröt jag ihop och grät som ett litet barn i famnen på M, som tröstade och peppade. Jag är tacksam över att ha en pojkvän som är mogen och försöker förstå vad jag behöver även när jag knappt ens förstår själv. Som lyssnar men också pushar. Eftersom att jag inte gråter så ofta sedan jag började med antidepressiva (jag är inte helt avtrubbad men tårkanalerna är svårflörtade) är det lite ovant men om jag ska vara ärlig så har jag saknat att gråta med jämna mellanrum. Det är ganska skönt att lätta på trycket och öppna ventilen.

När jag vaknade igår morse kändes allting mycket bättre, tröttheten från de saknade sovtimmarna och svullna ögonlocken till trots. M väckte mig med femtioelva pussar och solen sken in genom vardagsrumsfönstret. Inte nog med att jag kom iväg för en efterlängtad (och välbehövlig) stund i frisörstolen, så hann jag gå en lunchpromenad med Clara och fick motivation till att vara produktiv. Helt plötsligt vändes humöret och självkänslan steg flera nivåer på mindre än tolv timmar. Från att ha pumpat på med självkritik kände jag mig helt plötsligt stolt över mig själv.

Hormoner är konstiga grejer men det är bara att gilla läget. Förhoppningsvis vänjer sig snart min kropp vid pillren som invaderat dess system.

Idag jobbar jag vilket ska bli skönt, men jag längtar redan hem så att jag får fixa med lägenheten som M hjälpte mig att möblera om i lördags. Det är både finare och mysigare nu. Ni ska få se hur det blev!