I will never again be afraid to jump

Jag drömde om det där i natt igen. Det som jag drömmer om ibland. Samma scenario varje gång. Lyckan är total. Och varje gång jag vaknar efter de drömmarna så tar det flera sekunder innan jag inser att det bara var en dröm och inte verklighet. Det är som att besvikelsen liksom sköljer över mig som en 30 meter hög tsunamivåg. Jag snurrar runt runt och undrar vad som är dröm och vad som är verklighet. Var det bara en dröm igen? Och var kommer det i från? Betyder det ingenting? Nej det gör nog inte det.

Jo, jag vet vad det betyder. Det är någonting jag saknar. Kanske inte just DET men någonting liknande. Något som fattas för att jag ska känna mig helt tillfreds. Men samtidigt vet jag att det inte är någonting man kan skynda på, ingenting som man kan styra. Det kommer när det kommer.
Det är som triss-reklamen: Plötsligt händer det. Bara det att jag är en människa helt utan förmågan att vänta på saker. Tålamod? Never heard of it. Ska det hända så ska det hända nu. Inte sen. Visst jag är en person som även tycker om att skjuta på saker. Alltså nu menar jag inte som i att pricka på Coca Cola-burkar med en luftpistol(även om det är roligt det med), utan jag är den som gärna tänker ”Jag gör det i morgon i stället”.

Som t ex min flytt till Paris. Ni tror kanske att jag vaknade upp för ett år sedan och plötsligt kom till insikt att jag ville bo i Paris. Nej, så var det inte. Alltså lite så kanske, men mer att ”ja men nu gör jag det!”. Det var någonting jag ville göra i gymnasiet. Sen gick månaderna, som blev till år. Jag fegade ur och till slut kände jag nästan som att jag borde lägga det på hyllan. Tills i våras, då jag liksom inte hade någonting att förlora. Ingenting kvar hemma. Bara ett trasigt hjärta och jobbiga minnen. En stad och en lägenhet som påminde mig om det som en gång var. Två år av depression och dålig hälsa. DÅ hade jag inget tålamod. Jag skulle iväg nu, nu, nu.

Så är jag. Har jag väl bestämt mig för en sak så ska det ske. Till varje pris. När bollen är i rullning så stannar den inte förrän den nått sitt mål. Men ibland tar det ett tag innan jag väl bestämmer mig för att jag ska göra det. Och ja, nu sitter jag här. I Paris. Kunde jag trott det för 2 år sedan? Inte en chans. Då var jag lycklig sambo. Mestadels åtminståne. Visst fanns det dåliga perioder, men också väldigt lyckliga. Man måste vårda sitt förhållande, och då går det inte att åka iväg någonstans. Till viss del är det så. Någonstans får man göra ett val. Antingen får det bära eller brista. Brister det så var det inte meningen. Men hur ska man våga chansa och riskera ett lavinras?

Jag vet att jag så länge jag lever aldrig mer ska ångra saker jag inte vågade göra. Hellre riskera ett lavinras än att ångra för resten av sitt liv att man aldrig vågade göra verklighet av tanken. Jag vet att jag aldrig kommer sitta när jag är 35 år med mina 2 skrikande barn och undra hur det hade varit om jag hade tagit mitt pick och pack och åkt till Paris för 10 år sedan. 

Det som fattas kommer tids nog. Till dess så kan jag trösta mig med att jag faktiskt är ganska så grym ändå.
En bra människa. Jag är rak och ärlig och försöker inte vara någonting jag inte är.
Jag har varit med om mycket skit. Mais c’est la vie ça. Och jag har alltid tagit mig ur det. ALLTID. Jag har kommit ur det starkare. Och det är jag jävligt stolt över.

Kom ihåg det mina vänner. Allt som inte dödar dig gör dig starkare.
Och om du väl vågar hoppa, så landar du med största sannolikhet på fötterna. Det gäller bara att våga chansa.