Isn’t it ironic, don’t you think?

Jag insåg nyss att om tre månader fyller jag år. Om tre månader fyller jag trettiosex år. Om tre månader är det november. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det mer än att jag nog inte vill befinna mig i södra Sverige vid den tidpunkten i mitt liv, utan helst någonstans där man får se solen under årets näst sista månad. Det var ju sådär på den fronten förra året som vi nog alla minns förträngt.

Den här tisdagen har verkligen inte varit den bästa. Jag sov knappt någonting i natt och när väckarklockan ringde kl 05:30 ville jag i princip vråla av obehag över hur trött jag var, och sedan hade de flyttat busshållplatsen jag skulle åka från så att jag missade bussen (trots att jag sprang emot den som en och annan idiot, viftandes med armarna och skrikandes ”VÄNTAAAA!!” men busschaffören körde den klassiska ”jag låtsas som att jag inte ser”) och kom försent till jobbet.
Ja, jag jobbar denna veckan serru. Arbetsdagen var däremot helt okej, om än lite långtråkig vissa stunder, men det var trevligt att träffa alla igen och barnen gav energi till min trötta kropp. Jag har inget nytt jobb utan det är på den skolan jag brukar jobba på, men så har jag ju varit ledig under sommaren. Nu vill jag tjäna pengar så att jag kan tillbringa min 36:e födelsedag på en strand någonstans. Eller i alla fall på ett spa med inomhuspool. Om Covid-19 tillåter (skynda nu att köpa vaccin från ryssarna, Löfven!) vill säga. Annat skit som hände idag var att jag tappade ett av två guldörhängen som jag ärvt av farmor. Jag tror inte att det var äkta guld utan någon plätering men jag tyckte verkligen om dem. Dessutom insåg jag att jag hade slösat värdefull tid på en person som inte var vad jag trodde. Ungefär som när man ser en dålig film och tänker: ”Jaha, där förlorade jag två timmar av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka”, bara det att det var en annan sorts kanal.

Efter jobbet unnade jag mig en gelato på Dolce Sicilia på Drottningtorget som jag tappert slukade i takt med att glassen smälte, medan jag läste ett par kapitel ur min bok. Lyckligt ovetande om att jag skulle komma hem med bara ett av farmors örhängen. Det har såklart hänt annat senaste veckan som varit bra. Jag ska försöka återkomma om det men jag lovar inget för jag kan kanske inte hålla det löftet.

Jag borde egentligen sova men bitterheten gav mig skrivlust, ironiskt nog. Det gäller att fånga de stunderna. De bittra eller de då skrivlusten faller in – vem vet vad som är hönan eller ägget egentligen?
Jag ska läsa den där boken tills ögonlocken blir tunga och sedan försöka få åtminstone sju timmars sömn. Wish me luck!